Frida Hansdotter har en, man skulle kunna säga frisk, inställning till sitt sommarprogram. Tar sig igenom sina berättelser på samma vis som jag föreställer mig att västmanlänningen tar sig igenom ett slalompass: In i helvete fort.
Hennes röst nästan obehindrad. Befriad från tonträff och paus. Äger hon en känsla för dramatik är denna exceptionellt undertryckt.
Hansdotters manus följer, förutom sitt betydande tempo, annars en bekant mall. Barndom, dödsfall, att överkomma prövningar, lycka. Dessa är delarna. Inget annat får ett sommarprat idag bestå av.
Vi får höra en del om OS-guldet, naturligtvis. Vi får även en insyn i elitidrottarens huvud. I insynen ingår det faktum att de flesta elitidrottare har fullständigt underkänd musiksmak. I insynen ingår också den vanliga övertygelsen om skallen som något heligt.
Om du förlorar är det inte för att någon annan var bättre, utan för att de negativa tankarna har förorenat din väg fram mot seger. Det är hos dig skulden ligger, allt annat uteslutet.
Man hör att Frida Hansdotter är hård mot sig själv. I bröstet bor tävlingsdjävulen, hon säger det själv. Låt oss hoppas att denna inte lyssnar på hennes sommarprat.
Sommarpratare 26/7: Mikkey Dee, trummis
