Hellström Sveningson: I dag är åldern inget hinder för att dansa

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Dansen lever mer än någon annan konstform i sitt nu. Till flyktigheten fogas gärna en etikett av ungdom. Att dansa har länge varit lika med att vara ung, ha kroppens förmåga och styrka på topp. Den klassiska balettens barnutbildning och krav på tidig yrkesstart är en seglivad attityd.

Glädjande nog finns nu tydliga trender mot en friare syn på ålder, inte bara inom den professionella danssfären. Har du missat Bastubaletten i Sveriges television, kan du ta igen det på SVT Play ännu ett par veckor. Fyra avsnitt skildrar hur koreografen Justine Kirk skapar ett verk med fem medelålders män från Tornedalen. De är renskötare, snickare, lärare, politiker och musiker.

ANNONS

"Törs jag?" frågar sig en av männen inledningsvis. Vad är det som är så farligt med dans? Varför känner männen sig först så knapsu (knäppa på tornedalska) för att de dansar? Det är inte bara trinda magar det hänger på. Under samtal och repetitioner växer inte bara koreografin fram, här yppas även tankar som rör själva livet. Filmen är en dokumentär som går tätt inpå människorna. Även koreografen vittnar om nya infallsvinklar på dansens uttryck och kroppens förmåga att bära dem.

En liknande undersökning av konstens essens finns i filmen Män som dansar av filmaren, koreografen och dansaren Susanne Svantesson. Den hade en enda visning på Bio Roy sent i höstas, men återkommer nu i Kungsbacka den 19 april. Missa inte!

Här är det koreografen Helena Högberg som samlar en grupp män på Gotland till dans. Försiktigt och respektfullt för hon dem in i en ny värld. Precis som i Tornedalens bastu reagerar männen med förundran och glädje. Upptäckten av kroppen, sina egna oanade förmågor och gemenskapen i gruppen får dem att längta efter dansträningen. Allt leder så småningom till en föreställning i Visby domkyrka, där en duett mellan en ung professionell dansare och en av de äldre männen blir en oförglömlig scen. Den visar just det sköra människors möte som dans kan vara – långt över tider och åldrar.

ANNONS

En film ska det också bli om Rörelsen får aldrig rynkor, ett stycke för åtta kvinnor i 70-årsåldern av danspedagogen och koreografen Elin Hermansson. Hon hittade sin grupp på ett seniorgym i Alingsås och föreställningen bygger på kvinnornas minnen, drömmar och längtan. Med varsin resväska dansar de genom sina liv, iförda särkar och leggings. Det är starkt och underbart, premiären på Atalante förra året rörde mig och många fler till tårar. Sedan dess har damerna varit på turné och i november kammade de hem Scenkonstgalans pris "Årets magi". I väntan på dokumentären kan en Atalanteföreställningen ses på Vimeo.com.

Tack och lov att film kan fånga dans – för dokumentation eller som egen, beständig konstart. Varför inte en sektion i nästa års filmfestival? Det finns material. Om allt fler som dansar. I alla åldrar!

ANNONS