Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

En man med Pride-flaggan målad på bröstet. Bild: Alfredo Zuniga

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

HBTQ-rättigheter är inte självklara

GP Kulturs Maria Ramnehill skriver om hur snabbt liberala rättigheter kan svänga och konstaterar att Pride fortfarande har en viktig uppgift för att skapa tolerans.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Sedan jag växte upp har hbtq-rörelsen i Sverige gjort enorma framsteg. Trans är inte längre en psykisk sjukdom, tvångssteriliseringarna har avskaffats, vi har fått adoption, insemination och samkönade äktenskap och ickebinära kan snart få tillgång till könskorrigerande behandling.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Allt färre vågar vara öppna med homo- och transfobi. Inte undra på, då, att Pride kan kännas som en lite ljummen affär ibland. Kampen för rättigheter har ju lunkat på i maklig takt men ändå åt rätt håll. Men när Europride nu för tredje gången arrangeras i Sverige, är det annorlunda.

Efter de senaste årens segrar för kvinnors och hbtq-personers rättigheter, ser vi nu en våg av konservatism och högerextremism. Om attityder kan förändras så snabbt som de senaste decennierna, vad säger att pendeln inte kan svänga tillbaka igen? Historien går inte alltid framåt.

En verklig attitydförändring tar minst tre generationer.

Under 1900-talets första decennier fanns livskraftiga gayscener i de flesta storstäder, särskilt Paris och Berlin. I Berättelser om det förbjudna skriver litteraturvetaren Eva Borgström att 1928 var ett genombrottsår för lesbisk litteratur, med böcker av Virginia Woolf, Djuna Barnes och Gertrud Almqvist. Men man lika gärna kan förlägga genombrottet till början av 1900-talet, menar hon. Den utveckling som startade då nådde en kulmen i Sverige med Karin Boyes Kris 1934.

Motståndet mot kvinnors och hbtq-personer rättigheter är en logisk konsekvens av en högerextrem politik

Den var ett försök att hitta ett nytt språk för att beskriva lesbisk kärlek. Huvudpersonen Malin Frost genomgår en religiös kris när hon ser klasskamraten Sivs nacke, och kommer ut på andra sidan som homosexuell. Boye skrev boken efter vistelsen i Berlin åren -32 och -33 och det skulle dröja decennier innan något liknande publicerades. I Berlin hade Boye funnit en blomstrande lesbisk kultur, acceptans för sin homosexualitet och en ny partner i Margot Hanel, strax innan nazisterna tog makten.

Parallellt med att kvinnor, arbetare och hbtq-personer gjorde framsteg, växte fascismen. Jag vet inte om gayaktivisten och sexologen Magnus Hirschfeld kunde föreställa sig nazisternas maktövertagande när han startade Institutet för sexualvetenskap i Berlin 1919. Där blev Dora Richter världens första kvinna att genomgå könskorrigering.

Där påbörjade också Lili Elbe, mest känd genom filmen the Danish girl, sin transition, som hon skildrar i Fra mand til kvinvde, Lili Elbes bekendelser. Trots att Elbe och Gerda Wegener hade levt ett queert liv i Paris, är självbiografin renskrubbad från alla sådana antydningar.

Kunde de föreställa sig att kliniken 14 år efter starten skulle slås igen och biblioteket brännas på nazisternas bokbål? Där förstördes forskningen om transpersoner som vi inte kom ikapp förrän 30, 40 år senare.

Pendeln svängde i Tyskland: 1929 ville kommunister, socialdemokrater och liberaler legalisera homosexualitet. Året efter strandade förslaget och tre år senare var det omöjligt. Pendeln svänger nu med: i kölvattnet av rasism och hets mot muslimer ökar också motståndet mot allt som utmanar traditionella könsroller.

Abort och transpersoners existensberättigande är ämne för debatt. USAs president Donald Trump har dragit tillbaka diskrimineringsskydd för hbtq-personer, och med en ny domare i USA:s högsta domstol hotas både aborträtten och samkönade äktenskap. Runtom i Europa växer högerextrema rörelser, NMR punktmarkerar varje Prideparad och med ett riksdagsval där Sverigedemokraterna ser ut att bli större än någonsin, ser framtiden mörk ut.

Motståndet mot kvinnors och hbtq-personer rättigheter är en logisk konsekvens av en högerextrem politik. Om man ser icke-vita eller muslimska barn som ett hot, måste allt som minskar antalet vita barn motas: abort, skilsmässa, samkönade relationer och transpersoner. Det är därför högerextremismens försök att göra hbtq-frågor till sin, som Anna-Maria Söderberg beskriver i Homonationalism, klingar så falskt.

Framsteg och rättigheter är aldrig vunna för evigt, det har visat sig om och om igen.

Upploppet vid Stonewall Inn i New York 1969 är den moderna hbtq-rörelsens födelse. Det var då bögar, flator och transpersoner fick nog av polisens trakasserier. De var svarta, vita och latino, de var aktivister och de var radikala: de hade inte bara hbtq-personers utan alla människors frihet i sikte. De krävde slut på rasism, sexism, kapitalism och på kärnfamiljen.

Framförallt ville de inte längre bara tolereras om de kunde visa att homosexuella är som alla andra. De krävde acceptans även för den som inte var monogam, för feminina bögar, butchflator och transpersoner, acceptans också för de queers som homonationaliserna inte vill veta av.

Pride har alltid varit en blandning av fest, seminarium och demonstration. Valåret 2018 är Europride viktigare än på länge. Framsteg och rättigheter är aldrig vunna för evigt, det har visat sig om och om igen. Historiens riktning är inte självklar, vilket betyder att vad vi gör, hur vi lever, röstar och handlar påverkar vår framtid. Hur många generationer tar det att genomföra en verklig attitydförändring? En, fem eller femton, det spelar ingen roll. Vi har allt att vinna, för som aktivistgruppen Queer nation skrev i sitt manifest 1990: en armé av älskare kan inte förlora.