Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Mesut Özil har i sviterna av hatstormen efter Tysklands misslyckande i fotbolls-VM lämnat det tyska landslaget. Bild: Robert Henriksson/TT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Hatet mot Özil blottar den tyska främlingsfientligheten

Anton Jansson förklarar hur Tysklands egna Durmaz-skandal, som slutat i att stjärnan Mesut Özil lämnat det tyska landslaget, blåsts upp till helt andra proportioner än i Sverige.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Fotbolls-VM blottade både fula och fina sidor av det svenska samhället. Efter en svag insats i matchen mot Tyskland strömmade en flod av rasistiska kommentarer in på Jimmy Durmaz Instagram-konto. Men lika snabbt flödade stödet in, från privatpersoner, politiker och inte minst organisationen kring landslaget.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Tänk er nu Durmaz-scenariot, men med en annan utgång. En situation där Durmaz inte backats, en där högsta ansvarige på fotbollsförbundet istället gått ut och skyllt slutspelets misslyckande på honom. Just detta hände hos Sveriges VM-motståndare Tyskland. Här heter den aktuelle spelaren Mesut Özil och fotbollförbundets ordförande Reinhard Grindel. Durmaz-affären blev debattstoff i några dagar i Sverige, men Özil-affären håller på att ta mycket större proportioner i Tyskland.

LÄS MER: Jimmy Durmaz tal efter hoten och hatet

En mycket viktig dimension skiljer Durmaz- och Özil-affärerna åt: den turkiskättade Özil var inblandad i en smärre skandal före VM-slutspelet, när han poserade med den turkiske presidenten Erdogan. Det drog till sig skarp och befogad kritik, på grund av Erdogans tilltagande auktoritära styre och Turkiets kränkningar av politiska fri- och rättigheter.

Men kritiken mot Özil blev direkt uppblandad med något som han fått värja sig mot under hela sin landslagskarriär: att han inte är en riktig tysk och inte hör hemma i landslaget. Den dimensionen stärktes efter VM. Politiker från främlingsfientliga AfD var inte sena med att skylla allt på muslimen Özil i mer eller mindre grova rasistiska uttalanden, men hårda tongångar mot Özil hördes även från andra, inom media och fotbollsetablissemang.

Till den kören slöt sig alltså på sätt och vis fotbollförbundets ordförande Grindel, när han i en intervju sade att Özil gjort fel, att det skadat landslaget och att han krävde ett uttalande. Till saken hör att Grindel i grunden är politiker och tillhör CDU:s (tyska kristdemokraternas) integrationspolitiska hardliners. Tidigare har han uttalat sig om hur multikulturalism är en ”lögn”.

I söndags kom så Özils uttalande, och det var onekligen – med en ledande fotbollstidnings ord – ”stark tobak”. Özil förklarar sitt foto med Erdogan med att det enbart handlade om att visa respekt för sin släkts ursprungsland. Han kritiserar Grindel för inkompetens och att ha varit helt ovillig att lyssna på eller stötta honom. Landslagets sponsorer blandas också in: Özil tackar Adidas men menar att Mercedes var fega som plockade bort honom ur en kampanj.

Man kan tycka att Özil tar alltför lätt på poserandet med en statschef som av alltfler ses som en diktator. Men det är samtidigt inte svårt att förstå frustrationen kring det andra han tar upp: att hans lojalitet med Tyskland ofta ifrågasatts, trots att han hjälpt landet till VM-guld i fotboll, att han blivit syndabock och utsatts för ett rasistiskt drev utan att ha fått stöttning av sitt förbund. Att de fotbollsikoner som frotterat sig med Putin under VM i Ryssland inte alls fått utstå liknande kritik.

Men det här är inte en fråga som kan reduceras till en person, eller begränsas till idrott. Özils uttalanden är en tändsticka in i en krutdurk av frågor om kultur, religion, rasism och integration i det tyska samhället.

Att Tyskland först nyligen fått ett främlingsfientligt parti i riksdagen ska inte tolkas som att allt varit frid och fröjd i integrationsdebatten fram tills nu. Särskilt frågor om den turkiska och turkiskättade delen av befolkningen är ständigt kontroversiella, inte minst efter att relationerna med Erdogans Turkiet försämrats under 10-talet.

Diskursen i Tyskland ser något annorlunda ut än i Sverige. Med svenska ögon kan den tyska debatten om integration tyckas ha kännetecknats av jämförelsevis lite självkritik mot förd politik och samhällelig rasism. I stället är en vanlig problemformulering att muslimer i allmänhet och turkar i synnerhet inte varit tillräckligt villiga att assimilera sig in i samhället. Detta ofta kombinerat med mer eller mindre explicita utsagor om att islam inte är en del av det tyska samhället. I alla fall har tonen varit sådan i delar av det konservativa tyska etablissemang till vilket Grindel hör. Det etablissemanget är inte så nära till raka anti-rasistiska uttalanden som de vi såg i Durmaz-affären.

Men det finns många röster i den här komplicerade frågan, och Özil har nu fått mycket stöd. Den integrationspolitiska debattstormen som nu blåst upp inkluderar redan de allra högsta nivåerna av sport, politik och näringsliv. Daimlers kommunikationschef har lovat att Mercedes ska ta upp kritiken internt. Flera tyska ministrar uttalade sig direkt på måndagen, inklusive Angela Merkel som via en medarbetare fåordigt och diplomatiskt lät hälsa att Özils beslut måste respekteras.

Özil har tidigare synts på bild med Merkel och då ansetts vara en symbol för lyckad integration, men detta har snabbt vänts till sin motsats. Att en turkisk och muslimsk fotbollsstjärna nu säger att han inte kan spela i landslaget så länge han känner sig utsatt för rasism från det tyska samhället riskerar att riva upp ett sår som kan bli svårt att läka.