Vi lyssnar på Imagine Dragons Whatever it takes i bilen, en av världens bästa låtar säger min tvärsäkre tolvåring i baksätet. Jag påpekar att det låter som Red Hot Chili Peppers.
"Som vilka då ...?" frågar sonen och tittar upp från sin mobil.
"Red Hot Chili Peppers. Från Los Angeles. Ett legendariskt rockband, mycket större än Imagine Dragons" ropar jag lite för högt. Och mycket bättre, tänker jag tyst. Man vill ju inte mästra.
"Tror jag inte på. Ska jag kolla upp" svarar sonen.
Det gör han rätt i. Allt är ju relativt. Men livet vore enklare om det inte var så. Om vi istället kunde enas om en sanning, en bild av verkligheten, kanske till och med en gemensam väg framåt. Det är däråt vi ska och det är så vi ska ta oss dit. Detta är bra, det här är dåligt. Harmoni. Konsensus. Fina grejer.
Med Spotifymått mätt handlar det säkert om intäkter motsvarande ett par rejäla koppar kaffe, med dopp, till hela bandet.
Men vi kan ju inte enas om någonting längre. Inte om klimatfrågan. Inte om Sverigedemokraterna. Vi kan inte ens komma överens om huruvida nya omgången av Så mycket bättre verkligen hade ett "tittartapp" som Aftonbladet skriver eller om programmet var en "tittarmagnet" och hade en "succéstart" som TT uppger. Eller som sagt om Red Hot Chili Peppers är större än Imagine Dragons.
Tydligen har jag tänjt på sanningen och kanske levt lite i det förgångna. För snart nog tittar sonen på nytt upp från sin mobil och förklarar segervisst, och med en ton så förnumstig att den omöjligt kan härstamma från mig, att jag har fel.
Det visar sig att Imagine Dragons fem största låtar har strömmats 2,3 miljarder gånger på Spotify medan Red Hot Chili Peppers "bara" når 1,6 miljarder. Det är 700 miljoner fler lyssningar som inte går att snacka bort. Vet inte hur många sålda skivor det skulle ha betytt för 25 år sedan (väldigt många) och med Spotifymått mätt handlar det säkert om intäkter motsvarande ett par rejäla koppar kaffe, med dopp, till hela bandet.
Jag funderar på att skjuta mig i ansiktet men låser istället bilen, går in i huset och börjar redan i hallen att lägga fram orimligheten i detta.
Väl hemma igen sitter jag kvar i bilen en stund. Räknar och funderar. Med samma resonemang och siffermässiga statistik i ryggen är Post Malone nästan tio gånger så stor som Tom Petty, Justin Bieber sju gånger så stor som David Bowie och bortglömda Mel C (Sporty Spice) är fyra gånger mer spelad än Mavis Staples. Dessutom är Basshunter snart ikapp The Band.
Jag funderar på att skjuta mig i ansiktet men låser istället bilen, går in i huset och börjar redan i hallen att lägga fram orimligheten i detta. Resonerar, fördjupar och försöker förklara för min tolvåring medan han drar igång Fortnite på datorn att man kan bevisa vad som helst med statistik, att siffror kan ljuga, att 1 Justin Bieber omöjligt kan motsvara 7 David Bowiesar. Även omkastade skulle sådana siffror vara djupt orättvisa för David Bowie, och att det är viktigt att han förstår det!
Ja, jag är upprörd. Med armarna vevande i luften är jag på gång att börja mästra om majoritetens diktatur, när han säger att Under the bridge är en skön låt men att han vill spela Fortnite nu.
Så jag tystnar och märker att frustrationen rinner av mig. Min son gillar Red Hot Chili Peppers (i alla fall en låt) och det känns som något att bygga vidare på, tänker jag och bestämmer mig för att ge Imagine Dragons ännu en chans. Kanske även Post Malone. Sedan blir det nog Mavis Staples igen. Myrsteg är trots allt bäst. Och hennes lyssning måste upp.
