Snöfall redan under förtexterna - check! Knasiga vuxna och klipska barn - check! Varma färger och allmänt julhetsande - dubbelcheck! Årets julkalender Storm på lugna gatan uppfyller utan problem några av de grundläggande kriterierna för att bli en tittarfavorit.
Det börjar med att kärnfamiljen Storm flyttar från storstan till lilla sömniga Järnkroken, barnen motvilligt, föräldrarna hurtigt peppande. Mamma Sanna (Cecilia Forss) är deckarförfattare, positiv och tävlingsinriktad. Pappa Trond (Henrik Johansson) är neurotisk och nördig lärare.
LÄS MER: Svordomar och spöken - här är kalendrarna som fått föräldrar att rasa
De är betydligt mer skruvade än sina förståndiga barn Leo och Vilja, fint spelade av Adrian Macéus och Maja Söderström. Överlag är alla vuxna rollfigurer allmänt vrickade och omogna, medan barnen får försöka reda i röran och lösa mysteriet.
För ett mysterium uppdagas såklart snart. På orten härskar den rika Lussan Silfverhjelm "Järnkrokens egen järnlady", lustfyllt spelad av Lena Philipsson. Varje år arrangerar hon en julkamp, där bästa pynt, pepparkakshus, lussebulleätare och så vidare utses. Och varje år vinner hon själv.
LÄS MER: Lena Ph "Det är en ära att få vara med"
Men det här året får hon hårt motstånd av familjen Storm och deras grannar, som trots inbördes gnabb och olikheter går samman för att bräcka Lussan. Det hela störs dock av en mystisk julsabotör. Misstankarna faller på gårdens skumma enstöring (Johan Rheborg i stor pälsmössa). Är han kanske Järnkrokens egen Grinchen?
Det hela påminner inte så lite om Lassemajas detektivbyrå, både vad gäller persongalleriet, mysteriet och den lite retrovarma färgpaletten. Inget fel i det, Lassemaja är landets populäraste barnböcker av en orsak. Humorn arbetar också på flera nivåer samtidigt, så att både barn och vuxna har roligt.
LÄS MER: Tidslinje - minns du julkalendrarna?
På minussidan finns att scenografin bitvis ger ett budgetartat intryck. Det pumpas in ohyggliga mängder teaterrök för att öka stämningen och, misstänker jag, bädda in och dölja sådant som man inte har haft råd att hitta dyrare lösningar för. Ibland är det rent dimmiga scener och man undrar om inte brandlarmet borde gå igång.
Därtill går det lite trögt, särskilt de inledande avsnitten är händelsefattiga. 15-minutersavsnitt är ett lurigt format och manuset lyckas inte riktigt hitta det rätta drivet och cliffangers som får tittaren att undra vad som ska hända bakom nästa lucka.
LÄS MER: Jakten på tidskristallen är julaction utan värme
På plussidan har vi den knorriga dialogen och skådespelarna, där bland andra Sofia Ledarp, Shima Niavarani och Ulla Skoog gör yvigt roliga biroller. Men starkast lyser Lena Philipsson som den megalomaniska Lussan Silfverhjelm, som skrupelfritt tänker vinstmaximera sin egen jul och är lustfyllt elak mot barnen.
Ph-värdet går i topp när hon och Maja Söderström, som den sturska minstingen Vilja, ryker ihop vid ett polkagrisstånd i avsnitt två. När Vilja väser "Vi ska vinna över dig, Skruttkatt" är det catfight på hög nivå.
