Om rasismen växer så ligger ansvaret hos de forskare som uppmärksammar vithet samt hos avancerande minoriteter.
Ungefär så tror jag man får tolka statsvetaren Bo Rothsteins replik till mig och nätverket VitKrit. Fast det är lite svårt att avgöra. Rothstein är mer upptagen av att kalla analyser för rasistiska, hänvisa till litteratur utan att förklara varför samt intyga att han minsann kan ett fält (utan att efter två artiklar ha gett mycket till bevis för den saken).
LÄS MER:GU har förlist och VitKrit är vrakplundrarna
Rothstein hänvisar till sociologen Arlie Russell Hochschilds intressanta bok Strangers in their own land. Onekligen en spännande inblick i hur övervägande äldre, vita manliga Tea Party-supportrar i Lousiana upplever sig ha blivit främlingar i ”sitt eget land”. Fast jag är inte säker på vad Rothstein menar med att man utifrån Hochschilds bok kan dra slutsatser om att vithetstudier vid amerikanska universitet ökar rasismen. (Ett förslag till nästa debatt: ge exempel för din tes – inte en litteraturlista.)
Men jag har mina misstankar.
Strangers in their own land, som så mycket annan litteratur kring vita som upplever marginalisering, understryker att de som intervjuas är frustrerade av vad de ser som stärkandet av nya röster i amerikansk identitetspolitik. På bekostnad av dem själva. De ser sådana som ”gått före i kön” och skyller detta särskilt på Obama-åren – och upplever nu ett nytt hopp på Trump-möten.
Jag vet som sagt inte – men kanske är Rothsteins slutsats av detta att eventuell ökad rasism alltså är minoriteternas eget fel? Med understöd av nesliga forskare som belyser normer? Det vore i sådana fall ingen ny kritik, utan är del av ett pågående bakslag mot fält som har påpekat denna motreaktion främst i USA alltsedan 1980-talet. Och tidigare: i föraktet för affirmative action-initiativ. Just det senare en strid som återigen pågår vid amerikanska universitet idag.
Tillsammans med författare som Susan Faludi har vithetsforskare tidigt fokuserat på sådant som Hochschild och andra – exempelvis historieprofessorn Nancy Isenberg i sin uppmärksammade White trash – tar upp idag. Sådant som populistforskare lyfter för förståelse av Brexit, och som uppenbarligen får allt större betydelse i Sverige. Vilket vi dock inte vet utan analyser som också tar in exempelvis normer i förhållande till nationen.
För att kunna diskutera sådant här måste man nämligen tala med begrepp som vithet. Det betyder inte att man har en essentialistisk syn på människan på grund av hennes hudfärg. Jag har det inte och mina argument har det inte – men Rothstein blandar ohederligt ihop mina analyser med citat från ett nätverk. Han påstår sig i ena andetaget se betydelsen av att diskutera etniska stereotyper, för att i nästa kalla mina analyser och därmed mig för rasist. Det är lika grundlöst som ovärdigt.
LÄS MER:Vithetsstudier behövs för att förstå rasismen
Men å andra sidan: en svensk professor som inleder debatten med att avfärda hela fält som ”kränkthetsstudier” och avslutar med att kalla kollegor för ”vrakplundrare” inbjuder tyvärr till en annan diskussion. Den om hur ett uselt samtalsklimat har vandrat från sociala medier till riksdagsmän och nu svingas i de högsta akademiska sfärerna under applåder från ideologiska fränder.
Att det också tycks påverka intresset för nyanser i livsviktiga debatter är bara att beklaga.