Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Cilla Naumann. Bild: Charlie Drevstam

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Gripande om familjer på tragedins rand

    Cilla Naumanns nya roman om en omskakande familjetragedi är skriven med en intensitet som nästan tar andan ur Monika Tunbäck-Hanson.

    Roman

    Cilla Naumann

    Den oändliga familjen

    Bonniers

    Beckasinen och Nyponet – så kallades husen som stod mitt emot varandra i Roslagstull. I båda fanns en familj, i båda väntade barnen på att pappa skulle komma hem. Cilla Naumann skriver om vad som skedde i de husen för ganska länge sedan i sin nya roman Den oändliga familjen.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    LÄS MER: GP Kulturs kritiker recenserar Bära barnet hem av Cilla Naumann

    Berättarna är tre. En är Anna i Beckasinen. (Naumann använder ofta namnet Anna.) Hon blir vittne till den katastrof som drabbar familjen i höghuset Nyponet, där Tekniska Högskolan brukade placera sina gästforskare. Anna var liten då, när katastrofen hände, men minnet förföljer henne och förstärks, när hon som 25-årig reporter intervjuade en kvinna som också kom ihåg den där hemska morgonen då ambulansernas sirener tjöt och polisbilarnas blåa ljus svepte över kropparna nedanför huset.

    Cilla Naumann återskapar det förflutna, när de två andra berättarna, mor och dotter, skildrar flytten från Kalifornien och ankomsten till det mörka, kalla Stockholm. Var och en beskriver så ett vardagsliv som blir alltmer pressat i en lägenhet som är alldeles för liten. Medan förtvivlan växer ligger allt det som var deras amerikanska hem i en container väntande på en bättre bostad och ett riktigt liv.

    Två familjer som väntar på att papporna ska komma hem står i centrum för Cilla Naumanns nya roman. . Bild: Charlie Drevstam

    Jag vet inte vad som griper mest? Kanske dottern Isabels förtvivlade försök att hålla familjen samman, att medla, att inte bli arg på lillasyster som alltid står i fokus, alltid skriker och tar plats. Den är så långt borta tiden, som hon säger, då allt var självklart, ingen rädsla fanns och då hon fick vara barn och inte som nu behöva ordna allt. Tiden när pappa inte bara teg, utan var närvarande hemma. Men ont gör också orden som är mamma Marys och som vittnar om allt desperatare försök att räcka till, men inte göra det, att upprätthålla en mors värnande, varma fasad, men tappa masken så fort barnen gått till skolan. Och Pappa Ray han säger ingenting och kommer hem allt senare – medan allas undrande tankar cirklar runt honom.

    LÄS MER: GP Kulturs kritiker recenserar Springa med åror

    Berättelserna går in i varandra, då och nu växlar – detta flätande av intriger är ett grepp som Naumann använt förut, precis som hon vridit och vänt på förhållandet mellan föräldrar och barn, far och dotter inte minst. Tankerikt också denna gång. Mörkt och sorgligt.

    Naumann skriver med en intensitet som nästan tar andan ur mig. Texten drivs på mot tragedins slut, men lämnar andrum för reflektioner också kring minnets föränderliga (bedrägliga?) mekanismer, kring tidens gång och kärlekens sammansatta uttryck. Och det är här i dessa andrum som Annas röst talar starkast – hon för en dialog med sitt förflutna, med en barndom där hon kände sig ensam och som med en vuxens perspektiv får henne att tänka: ” kanske är barndomen en ensamhet för alla i efterhand, en ensam erfarenhet.” Hon bläddrar i album ”känner hur tidens gåta sköljer över henne.” Hur bilderna väcker det förflutna till liv och därmed insikten om att tiden går: ”allt är förgängligt och kort… I tredje generationen återstår bara namnen.” Jo, så kan man nog tänka ibland.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.