Grelsson Almestad: Kulturmannen har ersatts av mediemannen

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

”Kulturmannen tillhör en utdöende art”, påstod Åsa Beckman nyligen i en text i DN (27/4). Hon menade att kvinnor nu börjar ta samma plats som männen gjort inom kultursfären och att det innebär att kulturmännens makt och dragningskraft minskar. Isabelle Ståhl menade däremot i SvD (13/5) att kulturmannen i allra högsta grad lever och frodas och hänvisade till sina egna erfarenheter.

Jag känner förvisso igen männen som både Beckman och Ståhl hänvisar till – ryggdunkandet, beundrandet av den egna storheten och inte minst de unga beundrarna som omger dessa män – men skulle ändå påstå att de är på utdöende av den enkla orsaken att kulturen inte har samma status längre. Vem är intresserad av en uppburen poet, en initierad kritiker eller begåvad konstnär i en tid då kulturen ges allt mindre utrymme i det offentliga samtalet (om det inte är kultur som, som det så populärt heter, ”skapar debatt”), kultursidornas utrymme minskar och förlagen satsar på storsäljare? Den lilla krets som beundrar kulturmannen blir allt snävare och ryggdunkandet liknar mest stråkorkesterns kollektiva spelande in i döden när Titanic sjönk.

ANNONS

Att kulturmannen försvinner innebär dock inte att vi går fria från hans tendenser. Kulturmannen är nämligen redan ersatt av en ny arketyp, en hel generation med samma megalomaniska och excentriska tendenser som han hade. Han kallas för mediemannen.

Mediemannen är född på 70- eller 80-talet, älskar ”nya medier”, ”snabba åsikter” och ”högt i tak” och har hittat den perfekta biotopen i dagens klick- och twittersamhälle. Han har gjort en snabb karriärklättring inom någon av de större mediekoncernerna, driver minst en podcast och har eget mediebolag vid sidan av. Han hyllas som ett ”PR-geni”, ”briljant skribent” och ”en viktig röst”.

Precis som kulturmannen är mediemannen ett uppmärksamhetstörstande barn i ständigt behov av bekräftelse och med ett lättörnat ego. Får han en livskris slutar det med en krogshow om hur han kom ut på andra sidan. Tar han några bilder på hobbynivå slutar det med en serie om fotografering. Skrivs en text om honom som inte framställer honom i hans bästa dager kommer han lägga all kraft i alla sina kanaler på att avsky publikationen.

Men publiken, lyssnarna och läsarna älskar honom, cheferna älskar honom ännu mer och mest av allt älskar de andra mediemännen honom i en ryggdunkande kärlek byggd på lika delar självbespegling och statusnervositet. Mediemannen är inte nödvändigtvis begåvad eller beläst, han saknar inte sällan både djupkunskaper och talang. Men han är ”ett starkt varumärke” och som sådant kommer han undan med vad som helst.

ANNONS
ANNONS