Det finns nog lika många anledningar som berättelser till varför Grekland är i kris, och om historien har olika versioner har framtiden än fler. Men en sak börjar allt fler bli allt säkrare på – Nobelpristagare, stjärnekonomer och till och med flera av lånehajarna själva – ytterligare åtstramningar skulle döda Grekland.
Vi som var i Argentina runt millennieskiftet har sett det förut. En medelklass utan medel, bankomater utan pengar, en stat i konkurs och en internationell kapitaltrojka som gärna räddar banker men vägrar rädda människor. Men ur kriser kan demokratin spira.
Då, år 2002, sitter jag på en bar i Buenos Aires pittoreska stadsdel San Telmo tillsammans med Naomi Klein och försöker få en överblick över vad som händer i Argentina. Jag är i Latinamerika för att skriva en bok om deltagande demokrati och för Naomi kommer det senare leda till storverket Chockdoktrinen.
Men det vet vi inte då. Det vi vet är att Argentinas ekonomi har brutit samman och att folket under jul- och nyårshelgen genom sina protester fått fem presidenter att avgå. På gatan skanderar folket – que se vayan todos – alla politiker måste avgå och i sina kvarter organiserar de sig.
Granne blir plötsligt det finaste ordet, fjärran från kamrat eller väljare. För det är grannråden som organiserar staden. Under några månader finns det över 300 råd i bara Buenos Aires och där administreras allt. Kollektiva inköp av frukt och grönt, banderollmålning till manifestationerna på Plaza de Mayo där Evita en gång gråtit över sitt folk och där fattas också storpolitiska beslut om att IMF:s delegation ska nekas inträde till landet. Det visionära och konkreta avhandlas på samma möte.
På söndagarna samlas två delegater från varje råd, ibland uppemot 4 000 människor, i parken för ett möte som handlar om hela staden. Byteshandel på marknaden blir det vanligaste sättet att shoppa, lokala valutor skapas som underlättar handeln och speciella listor upprättas över bytesvärdet – ett par lagade skor mot en middag. Lektioner i engelska mot ett kilo kött.
Arbetslösa organiserar sig men de har ingen fabrik och ingen fackförening så de ockuperar gator och motorvägar istället och stannar trafiken tills någon dyker upp för att förhandla, om matkuponger, understöd eller sjukhusbesök. Arbetsplatser och fabriker tas över av sina anställda. Små och stora verksamheter – hotell, klädesfabriker och industrier. Företag, som ägarna lämnat i panik utan att ge sina arbetare löner för att åka till sina bankfack i USA och Uruguay, börjar leva igen. En myllrande deltagande demokrati hade växt fram som svar på krisen.
Argentinas låneekonomi har precis som Grekland en lång historia, men den kortaste är om president Menem som gör 90-talet till nyliberalismens sekel. Allt i Argentina såldes ut. Vård och skola privatiserades, el, telefoni, jordbruk, industrier och vatten gick åt på rea och vinsterna hamnade sällan hos staten och oftare i skatteparadis.
När krisen väl kom var Argentina redan nyliberalismens lydigaste elev men IMF kunde inte riktigt hantera ett land som följt deras plan till punkt och pricka och ändå misslyckats så de gjorde det som de alltid gör oavsett om det är Grekland, Argentina eller Sverige som krisar – ordinerar mer av samma medicin.
Och folket fick nog, men alla avgick inte, och den deltagande demokratin började vittra sönder av utmattning och kris och varken grannråden eller arbetslöshetsrörelserna förmådde ta ett steg till och bilda ett parti som kunde ta makten.
Många pratade om att det saknades ledare, att de fanns bland de 30 000 som försvann eller dödades under diktaturen. Besvikelsen var stor och även om en ny president valdes som kastade ut IMF så lyckades Argentina aldrig ta tillvara på den fantastiska rörelsen som uppstod i krisen.
Så när jag i januari 2015 återigen sitter på en bar i Buenos Aires och läser om Syrizas seger i Grekland tänkte jag att det grekiska folket lyckats med det som argentinarna inte gjorde; kanalisera sin ilska och sitt hopp under en kris hela vägen till statsmakten. Till en regering som är ung, kompetent och varken solkad av gamla regeringar eller gamla lobbyister. De lyssnar på rörelserna, de för dialog med både fack och näringsliv och de förhandlar med Trojkan.
De har gått till val på att få ett stopp på den nedskärningspolitik som kväver den grekiska ekonomin och de vet att de måste kompromissa men när förhandlingarna strandar så väljer de den modigaste väg man kan gå som demokratiskt valt parti – de vänder sig tillbaka mot folket istället för ifrån det och de föreslår att de ska bestämma sin framtid tillsammans genom ett av de vackraste ord jag vet: folkomröstning.
För detta blir de föraktade och bespottade, politiska ledare gör sig lustiga över dem, kallar dem för lata och ovilliga att betala igen sina skulder och själva omröstningen döms ut som populism. Men bakom allt detta ligger en stor rädsla hos EU-eliten för just demokratin, för folkviljan.
Inte bara grekerna har mött detta förakt, i själva verket sitter det långt inne i unionens själ. Europas folk skulle inte folkomrösta om euron för folk förstår inte ekonomi, de skulle inte folkomrösta om nya konstitutionen för den var för komplicerad och när väl folket röstat fel så skulle de rösta om, såsom hänt i Danmark och Irland.
EU-projektet har från början kantats av idén att folkomröstningar är farliga och att samma ekonomiska politik ska liggas fast oavsett val och nya regeringar och det är därför vi borde hylla och fira Syrizas demokratiska mod.
Men trots bilderna av grekernas glädje, av dansande ungdomar, och kyssande par är jag säker på att ingen som dansade den kvällen kände en lättvindig glädje. De vet att allt fortfarande återstår att göra men att folkomröstningen kanske gjorde det omöjliga möjligt – att ta sig loss ur EU:s tvångströja.
Ledarna i Europa pratar ofta om ungdomen som framtiden, men en grekisk sommardag röstade framtiden emot dem och de vet att det kan få spridningseffekter. Demokrati är mycket smittsam sysselsättning och därför åläggs den alltid från eliten med ett varningstecken.
America Vera-Zavala följde på nära håll Argentinas kris runt millennie-skiftet. Nu finner hon likheter mellan Argentinas och Greklands krissituationer, med en stor skillnad: grekerna har kanaliserat sin ilska och sitt hopp hela vägen till statsmakten.
America Vera-Zavala är skribent och dramatiker. Skrev senast om klimatkrisen med anledning av Naomi Kleins bok This Changes Everything.
