Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

collage-metro.jpg
Dmitrij Gluchovskij avslutar sin serie med Metro 2035. Bild: Pressbild

Ger inget hopp för mänskligheten

I dystopin Metro 2035 bygger Dmitrij Gluchovskij upp den stora världen i det lilla. 20 år har gått sedan atomkriget, och i Moskvas tunnelbana är civilisationens fernissa tunn och maktkampen brutal, skriver Bella Stenberg.

Bok

Roman

Dmitrij Gluchovskij

Metro 2035

Översättning: Ola Wallin

Ersatz

Tunnelbanesystemet i Moskva är en utmärkt miljö för en dystopi. Tillräckligt förankrat i verkligheten för att skapa en trovärdig miljö, på grund av sin storlek, myterna om dolda utrymmen och att den faktiskt byggdes för att kunna skydda människor från en kärnvapenattack. I Dmitrij Gluchovskijs böcker är ett atomkrig exakt vad som hänt.

Metron är en utmärkt miljö även för att skapa klaustrofobi, vilket Gluchovskij verkligen gjorde i sin debut Metro 2033. Den känslan är kvar i seriens tredje och avslutande bok, med skillnaden att det emellanåt verkar som att huvudpersonen Artiom förflyttas runt inte för att storyn blir bättre, utan för att författaren vill visa upp alla delarna. Mycket skruvas till ett eller fler varv, men känns ibland ändå som upprepning.

Runt 20 år har gått sedan katastrofen, och på jordens yta hotar dödlig strålning och muterade varelser. Och kanske även andra människospillror, i andra länder … men om det finns någon kvar, är de i så fall vän eller fiende?

Gluchovskij bygger upp den stora världen i det lilla, med olika stadsstater på tunnelbanestationerna. Gränsdragningen är tydlig och avstånden stora och svåröverkomliga när mänskligheten indelats efter funktion – svampodling, grisfarmare, teater, prostitution – eller ideologi, som fascism, kommunism eller kapitalism. Föga förvånande är de styrande i Fjärde riket, Röda linjen och Hansan alla lika goda kålsupare, och det finns oheliga allianser bakom kulisserna (ibland bokstavligt talat).

Artiom drömmer som han gjort sedan barnsben om ett liv på ytan. Han vill få med sig fler av metrons invånare upp, men får lära sig den hårda vägen att han är ensam i sin vision. Valet mellan trygghet, frihet och makt blir för stort för den som bara överlevt och aldrig levt.

Inte heller på individnivå ger författaren något större hopp för mänskligheten. Lojaliteten mot annat än sig själv och överlevnaden är svag. I en värld full av propaganda och desinformation där alla lurar alla kan ingen veta vad som är sant, eller om någon faktiskt har tillgång till all nödvändig information. Civilisationens fernissa är tunn och maktkampen brutal.

I en intervju i Svenska Dagbladet läser jag att det Gluchovskij ville säga med Metro 2033 var att vi egentligen inte lär oss av historien, utan upprepar tidigare misstag. Samma sak gäller människorna i Metro 2035. Författaren pratar också om hur ryssarna fortfarande tycks sakna något som ger ett större syfte, och som Putin gett dem: en fiende att stå upp emot. En sådan fiende – inbillad eller verklig – återfinns i olika skepnader även i metrons värld.

Den första Metroboken spreds från person till person, på samma vis som kommunisttidens samizdatlitteratur. Innan den kom ut i tryck 2005 hade den över två miljoner läsare. På svenska kom den 2009, och har följts av sanktionerad fanfiction och populära datorspel. Att Gluchovskij sätter punkt för sin populära serie borde alltså inte innebära slutet för metro-världen. Å andra sidan faller ju alla imperier till sist samman.

Mest läst