Ge mig kraft att vara pretentiös igen!

Fanny Wijk är rädd att hon snart måste gå om gymnasiet.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

När jag gick halvestetisk linje på gymnasiet för tio år sedan var den hetaste accessoaren en valfri bok av en man som levde för länge sedan. Det var Den unge Werthers lidanden, halvtjocka böcker av Dostojevskij och Hjalmar Söderbergs Doktor glas. På helgen låg jag hemma och läste Röda rummet och använde studiebidraget till att köpa klassiker på antikvariat. En hösttermin kom en klasskamrat tillbaka från sommarlovet och hade läst hela Prousts svit På spaning efter den tid som flytt. Fyratusen sidor.

Pretention var det coolaste som fanns och oavsett hur tråkigt vi hade var det ändå lidandet hos romanfigurer från 1700-talet vi identifierade oss med. Vårt språk var pretentiöst. Vi kunde skriva skrivstil. Vi satt på kaféer och pratade om romaner. Vi gick på opera, teater och konstutställningar. Vi skapade egna saker, vi skrev och målade och spelade.

ANNONS

Men herregud, det låter ju helt outhärdligt tänker ni. Och ja, det var det också. Men jag kan inte låta bli att romantisera det ändå. För jag upplever världen som totalt annorlunda nu. Pretention är bara töntigt, kultureliten koketterar med att de älskar Wahlgrens värld och alla lyssnar på ljudböcker “på språng”. Alex och Sigges pod är det närmsta vi kommer filosofi och identifikationen har sedan länge skiftat från plågade romangestalter till i hipsters i New York i närmsta 30-minutersavsnitt i en TV-serie.

Så står det i alla fall till med mig och min kulturkonsumtion. Jag är helt enkelt för trött för att anstränga mig och för gammal för att försöka imponera på någon. Vardagen gör min hjärna så överfull av intryck att om kultur inte kommer i enklast möjliga förpackning, så har jag inte kraft att ta det till mig längre.

Jag älskar att läsa, men sanningen är att så fort jag tar upp en bok så somnar jag. Jag älskar Netflix men det gör mig dummare för det ersätter allt annat jag brukade göra när jag var ledig och avsnitten bara rullar på och timmarna bara går. Jag hinner inte ens bli uttråkad.

Och språket! Plötsligt ser mig själv skriva Instagram-captions och chattmeddelanden likt de vi skrev på Lunarstorm på högstadiet. Orkar inte skriva hela orden, nöjer mig med att skriva som det låter. Använder inga versaler. Sätter inte punkt. e d så fel?

ANNONS

Jag vill på inget sätt låta som en konservativ bakåtsträvare som förespråkar att killar på gymnasiet ska identifiera sig med den unge Werther. Det är ju jättetöntigt, och nej jag tyckte kanske inte att åtta timmar med Röda rummet var en väl spenderad lördag när jag var yngre heller.

Men jag önskar mig tid och kraft att bli i alla fall lite mer pretentiös igen. Kanske läsa en av böckerna i berget på nattduksbordet, lämna soffan för en biosalong, till och med orka skriva ut hela orden i ett sms någon gång.

Annars får jag väl snart gå om gymnasiet.

ANNONS