Rasmus Luthander spelar Erik Munksås som söker efter sina rötter i Estland.
Rasmus Luthander spelar Erik Munksås som söker efter sina rötter i Estland. Bild: Peter Cederling /SVT

Gardells nya SVT-serie vill att du ska gråta

Efter succéerna De halvt dolda och Torka aldrig tårar utan handskar samarbetar Jonas Gardell för tredje gången med regissören Simon Kaijser. Denna gång i en SVT-serie om sorg, död och relationer. Carl Moberg har sett en miniserie som verkligen vill att du ska reflektera, och gråta.

ANNONS
|

Erik, Mikael och Benny. Så heter tre vänner som växer upp i ett kedjehusområde utanför Stockholm på 70-talet. I De dagar som blommorna blommar får vi följa pojkarna och deras familjer genom livet.

Redan under de första minuterna är det tydligt att det är en berättelse som innehåller sorg, förlust och överlevnad. En judisk bönesång hålls i synagogan. Till ett stillsamt och sorgset pianospel förklarar berättarrösten att Gud varje år i tiden mellan Rosh hashana, nyår, och Jom Kippur, försoningsdagen, bestämmer vem som ska skrivas in i livets bok. Vem som ska leva eller dö. Vem genom eld och vem genom vatten.

ANNONS

Det hela är förstås ytterst dramatiskt. Kanske är det också därför som de mer jordade familjeporträtten sedan känns en aning tillrättalagda. Allting tvingas nämligen genom det högtravande filosofiska filter som ramar in serien.

Är uppbyggd som ett finurligt lapptäcke

Den tre timmar långa SVT-serien är annars rätt finurligt konstruerad. Den utgår från tre familjer och deras historia under tre decennier; 70-tal, 90-tal och nutid. Framåt- och bakåtblickar vävs samman likt en lapptäcke och ger för varje scen ytterligare en liten pusselbit till frustrationen, sorgen och skammen som trängs i karaktärerna.

Vi förstår att Mikael kämpar med relationen till sin problemfyllde storebror, att Benny blivit en hyllad regissör som skapar föreställningar om sina upplevelser och att Erik söker efter sin morfars judiska rötter i Estland.

Trots intima familjeskildringar och en uppsjö talangfulla skådespelare (Eva Röse, Johan Rheborg, mfl.) känns det stundtals platt och en del roller blir närmast till karikatyrer;

• Den strulige tonåringen som knarkar och skriker "jävla kärring".

• Mamman som försöker dölja alla problem.

• Den kloke morfadern som berättar om nedärvda visheter.

• Pappan som lämnar familjen för sin yngre sekreterare.

Produktionen håller en lite väl hårt i handen

Det märkliga är att raka motsatsen också finns. Det dyker ofta upp scener och rollkaraktärer som är genuint drabbande. Utväxlingar i de sargade familjerna som inte följer ett rutmönster, utan känns ärliga. Berättelser som inte går att värja sig ifrån och väcker tankar.

ANNONS

Men lika ofta är alltså distansen för lång. I stunder känns det nästan som om manus och produktion fullkomligt vrålar till en: "Men hallå, titta här, nu är det dags att känna!" Då bryts istället illusionen och allt tycks lite fånigt.

Kanske är det just det, att den ledsagande handen ibland håller väl hårt. Den som pekar och säger att nu är det dags för existentiell reflektion. Den som inte riktigt förlitar sig på vår mänskliga förmåga att faktiskt ta in vad vi ser och låta det få bli till självständiga tankar om livets frågor.

De dagar som blommorna blommar är absolut sevärd. Den är välproducerad, händelserik och drabbande. Jag önskar bara att den inte skulle vara så dramatiskt övertydlig.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS