Som att falla ner i en djup ravin och bli kvar där, sliten mellan branschens krav och egna krav på kvalitet. Så beskriver Lisa Ohlin tillvaron i boken Ravinen (Så du vill bli regissör?). Hon skräder inte orden om sina år inom den mansdominerade svenska filmbranschen sedan debuten med långfilmen Veranda för en tenor 1998. Utlämnande och tänkvärt resonerar hon kring det pris hon och andra får betala för att göra stark, egensinnig film inom ett kommersiellt system. Helst utan att den konstnärliga visionen urvattnas av allt kompromissande. Tvära kast mellan lycka och förtvivlan, självtvivel, orimliga krav och en ständig kamp för finansiering tycks snarare vara regel än undantag för svenska filmarbetare.
Den franska filmskribenten Aurore Berger Bjursell, verksam i La Châtre där hon driver sajten cineaster.net, är inne på samma spår i sin kartläggning Femton år ny svensk film. Ändå är det avgörande att just dessa filmskapare orkar kämpa på. För "mer än kulturpolitiken, miljöerna, rollerna, genrerna och dramerna är det filmskaparna och deras regikonst som gör ny svensk film minnesvärd", konstaterar Berger Bjursell.
Svensk film inne på sin tredje guldålder
Själv lyfter hon fram Anna Odell, Måns Månsson och Marius Dybwald Brandrud bland de verkligt nyskapande, vid sidan av mer givna namn som Lukas Moodysson och Ruben Östlund, och betonar konstskolornas viktiga roll som plantskolor.
Medan Lisa Ohlin iakttar svensk film ur kreatörens synvinkel gör Berger Bjursell en teoretisk genomgång av svensk film under samma tidsperiod. Totalt granskar hon 350 svenska filmer gjorda av 252 filmare. Vid sidan av närläsningar av enskilda filmer analyserar hon metodiskt form och innehåll på jakt efter trender och tendenser.
Enligt henne är svensk film är nu inne i sin tredje guldålder. Efter stumfilmsperioden med fixstjärnor som Victor Sjöström och Mauritz Stiller och 1950-talets framgångsvåg med Ingmar Bergman, Alf Sjöberg och Arne Mattsson dröjde det ända tills millennieskiftet innan svensk film fick ett lika massivt internationellt erkännande igen.
Klichébilden av svensk film stämmer inte alltid med verkligheten. Förr likställdes svensk film med skildringar av natur, nakenhet, sociala problem och ångest. Samtidigt erbjöds biopubliken familjekomedier och påklätt drama i storstadsmiljö. Gamla fördomar har nu ersatts av nya, inte minst när det gäller deckare och skräckfilm.
Dödsstöten för Nordic noir, den hetaste svenska exportvaran vid millennieskiftet med filmer som Låt den rätte komma in och Män som hatar kvinnor, kom enligt författaren redan 2010 med satiren Kommissarie Späck. Hon konstaterar också att även om kriminalgenren är en försäljningssuccé är den "en förbannelse för kreativiteten".
Berikande analys av tonårsfilm
Otrohet, familjemisär och en manlighet i kris är populära återkommande teman för det svenska dramat. Filmfäder framställs som smått patetiska, veliga, oföretagsamma eller alkoholiserade. Bjursell Berger ger exempel inte minst ur Mikael Persbrandts karriär.
Bokens analys av svensk tonårsfilm berikar, liksom de iakttagelser författaren gör kring utvecklingen av komedi och kriminalfilm. Tankar kring androgynitet fördjupar bilden ytterligare. Det gör även resonemangen kring pinsamhet som ett huvudtema.
Vill du ha en snabblektion i samtida svensk film, inklusive en genomgång av filmpolitiska strategier, är boken en guldgruva. Pilsnerfilm analyseras lika ivrigt som experimentell konstfilm, och intressanta fakta presenteras. Som att anslagen för svensk dokumentärfilm nästan fördubblades efter Malik Bendjellouls Oscarsvinst. Eller att komedier står för drygt 40 procent av biobesöken under 2000-talet. Den årliga produktionen av långfilm tredubblades också i Sverige åren 1990 till 2015.
Ibland blir det lite rörigt med ett myller av underrubriker utan indexering. Den svenska översättningen gör dessutom vissa stycken onödigt snåriga att ta sig igenom.
Oturligt nog har väldigt mycket hunnit hända inom svensk film sedan boken publicerades på franska för två år sedan. "På denna korta tid har en hel värd förändrats" skriver Berger Bjursell i sitt efterord. Vissa analyser, inte minst om förortsfilm, hade därför blivit ännu vassare av en uppdatering.
