Gabriel Byström.
Gabriel Byström.

Gabriel Byström: Saudiarabien är ointresserat av demokrati

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

På måndagen skulle den svenska utrikesministern Margot Wallström ha talat på Arabförbundets pågående möte i den egyptiska huvudstaden Kairo. Det blev inget tal. På morgonen stod det klart att Saudiarabien hade stoppat den inbjudna hedersgästen. Wallström berättade att förklaringen som hon fått var att ”Sverige uppmärksammat situationen för demokrati och mänskliga rättigheter och det är därför som de inte vill att jag ska få tala”. Mänskliga fri- och rättigheter är som bekant högexplosiv materia på alltför många håll i världen.

Ingen behöver tvivla på att Saudiarabien är en av världens mer repressiva diktaturer. Det räcker att läsa innantill i valfri rapport från organisationer som Amnesty International, Human Rights Watch eller Reportrar utan gränser. I den senaste rankingen av världens pressfrihet hamnade Saudiarabien i skamvrån på förfärliga plats 164. Kenan Malik skrev på dessa sidor i helgen om hur kung Abdullah, som avled tidigare i år, varit en fasansfull tyrann med tortyr, spöstraff och halshuggning och stenhårda sharialagar som maktmedel. Men problematiken med mänskliga rättigheter ska inte få påpekas, då stängs vägen till talarstolen.

ANNONS

Desto nöjdare måste den saudiska regimen vara med det svenska näringslivets direktörer. I en debattartikel i förra veckan ryckte 31 av dem ut till försvar för handelsavtalet med Saudiarabien, här fanns hos den svenska näringslivseliten en omfattande rädsla för att ”Sveriges rykte som handels- och samarbetspartner står på spel”. Egentligen handlade artikeln om det militära samarbetsavtal med Saudiarabien som regeringen Löfven inte vet hur den ska hantera. Besked i frågan kommer senare i vår.

Artikeln är en pinsamhet. Att svenska vapen exporteras till diktaturen Saudiarabien har enbart att göra med att här finns en uppenbar möjlighet att tjäna pengar. De 31 direktörerna menar på fullt allvar att det vore fel att säga upp avtalet och pekar på ”handelns påverkan på samhällsutvecklingen”. Svenska vapen skulle alltså bidra till en positiv utveckling i en av världens hårdaste diktaturer. Näringslivstopparna menar också att de genom dialog och utbyte kan ”förmedla förståelse och sprida grundläggande värderingar kring rättssystem, civila rättigheter och hållbart företagande”. Det är förstås ingen som tror dem, men det är ändå en text som signerats av landets näringslivselit och därmed gör vissa anspråk på att bli tagen på allvar.

För ett par år sedan talade jag med styrelseledamöter för några av de kanadensiska gruvbolag som är aktiva i Eritrea och som via sin verksamhet stöttar en av världens hårdaste diktaturer. De pekade samtliga på vikten av sina sociala handlingsplaner och hur noga de var med att diskutera mänskliga rättigheter i sina kontakter med myndigheterna. Det är den typ av svar som brukar komma. Med en snygg CSR-plan i bakfickan går det, menar alltför många, att göra affärer med vem som helst.

ANNONS

Så enkelt är det givetvis inte. Att Saudiarabien är fullständigt ointresserat av att diskutera mänskliga rättigheter och demokratifrågor behöver ingen längre fundera på. För de 31 direktörer som tycker att svensk vapenexport till en diktatur som halshugger eller piskar sina medborgare offentligt är en självklarhet går det bara att känna djup sorg.

ANNONS