Gabriel Byström.
Gabriel Byström.

Gabriel Byström: Polarisering utsökt grund för hård nationalism

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Han hälsade mycket vänligt och gick snabbt fram och köpte en kopp kaffe åt mig i baren. Vi satte oss på baksidan av en restaurang långt ut på den ungerska landsbygden, bara några kilometer från gränsen till Rumänien. Jag hade tagit kontakt med Zsolt Tyirityán några veckor tidigare, det här ägde rum förra våren i samband med det ungerska valet.

Zsolt Tyirityán var en allvarlig ung man, aktiv kampsportare och påfallande eftertänksam. Jag hade sökt upp honom eftersom han leder organisationen Betyársereg, en hårdför sammanslutning av unga män på den yttersta högerkanten som rör sig i närheten av fascistiska Jobbik. Vi talade en lång stund. Tyirityán hyllade Putin, ”den store ryska landsfadern”. Putin, menade Tyirityán, var en ledare som på allvar ”erbjuder sina blodsbröder beskydd” och han berättade om den polarisering i det ungerska samhället han såg. Hur den ungerska regeringen inte noterade de problem som fanns och att ”åtgärderna då måste bli grövre”.

ANNONS

Själv hade Zsolt Tyirityán inreseförbud till Rumänien, de rumänska myndigheterna såg honom som en säkerhetsrisk vilket av allt att döma var en helt riktig iakttagelse. Hans blick förändrades när han talade om de ungrare som levde på andra sidan gränsen. Ungrare som fick ett nytt hemland efter Trianonfördraget 1920 då Europas kartor ritades om som en effekt av utgången i första världskriget. Såret från Trianon, segrarmakternas uppstyckning av Ungern, är fortfarande oläkt för många ungrare. Den rumänska politiken mot den ungerska minoriteten bygger, ansåg Tyirityán, ”på chauvinistiska hatkänslor”.

Så följde en lång utläggning om hur makten förflyttats. Till EU, till IMF, till Budapests maktelit. Hur tryggheten gradvis försvunnit och klyftorna ökat. Och parallellt hur det egna inflytandet minskat i den globala ekonomins tidsålder. Uppgivenheten hos Tyirityán hade fått honom att engagera sig i Betyársereg. Nationalistiska rörelser som stöttar varandra var svaret på de problem han såg. Och de problem som inte kunde härledas till Bryssel eller Washington – alltså maktförflyttningen – handlade om ”kriminella zigenare och invandrare från tredje världen”. Hans framtidsprognos var kolsvart. Tyirityán menade att ”ett raskrig är ofrånkomligt”.

Betyder det här någonting? Är det enbart ett utslag av galenskap hos en perifer ung man i Centraleuropa? Kan vi lugnt vända oss om och sova vidare som om ingenting har hänt?

ANNONS

Jag tror inte det. Jag tror inte att vi kan bortse från att fascistiska Jobbik, med mycket nära band till Betyársereg, fick över tjugo procent av rösterna i det senaste ungerska valet och sedan dess har ökat kraftigt i opinionsmätningarna. Jag tror inte att den våg av nationalism som sveper över Europa, inte minst här hemma, går över av sig själv bara vi normaliserar den lite grann. Betyársereg är den extrema varianten, här finns en våldsglorifiering som är djupt skakande. Men världsbilden, att makten förflyttats, att invandrare är det avgörande problemet, att den hårda nationalismen är svaret, delas av alltför många nationalister och andra i Europa i dag.

Den brittiske författaren och historikern Timothy Garton Ash skrev i veckan i The Guardian om Europas tillstånd. Det var en svart betraktelse om hur kontinenten gradvis riskerar att dras isär ekonomiskt, hur klyftorna riskerar att accelerera och vilka konsekvenser det kan få. Ingen alarmism, bara ett prövande resonemang om nuet och framtiden. Garton Ash hade deltagit i en konferens i Frankfurt med ett antal investerare och diskuterat utvecklingen med dem. Hans slutsatser var enkla. Bördorna kommer att fördelas mycket olika mellan söder och norr de kommande åren, ”de olika nationella erfarenheterna kommer att speglas genom val och skapa spänningar av en art vi redan sett mellan Tyskland och Grekland".

ANNONS

Det är ett viktigt påpekande. Mycket står på spel för närvarande i Europa. Den starka polariseringen är förstås en alldeles utsökt grogrund för ännu starkare nationalism. Här finns precis den biotop i vilken den exkluderande politiken trivs allra bäst. Att de enkla lösningarna funnit allt starkare fäste i den svenska samhällskroppen vet vi efter höstens val. Exkluderingen av den andre pågår på alltför många håll för närvarande. Bristen på egen politik, egna tankar, kan alltid döljas bakom en hård retorik. Allt detta en stor och oavbruten utmaning för den framtida politiken. Det går inte att nog poängtera vikten av att både identifiera och utmana den politik och de tankemodeller som leder till ännu starkare splittring och som lämnar humanism och solidaritet till förmån för egoism.

ANNONS