Nej, regeringen kommer aldrig att vinna några val på sin kulturpolitik. Ett öde man delar med sina politiska motståndare. Kulturens plats i det politiska samtalet är begränsad vilket blir tydligt för den som tar sig tid att lyssna på de breda allmänpolitiska debatterna i riksdagen. Samtalet speglar en utveckling där humanioran i allt högre grad har satts på undantag, där i huvudsak män har slutat läsa skönlitteratur (bara drygt en av fem män läser skönlitteratur någon gång i veckan), där de kulturella referenserna blir alltmer sällsynta. I det landskapet är det ur partitaktiskt hänseende lätt att förstå att prioriteringarna i huvudsak handlar om helt andra politikområden. Sverige är inte Frankrike. Eller för den delen Norge. Kulturområdet ska puttra på utan alltför stora och genomgripande konflikter.
Igår blev höstbudgeten offentlig även om åtskilligt i vanlig ordning portionerats ut på debattsidor runtom i landet de senaste veckorna. Kulturen avhandlas på 200 sidor. Utgiftsområde 17. Några satsningar är värda att lyfta fram. Den segdragna frågan om scenkonstpensionerna förefaller få sin lösning. Det är utmärkt. Pensionspremierna för scenkonstinstitutionerna har skapat en ekonomisk osäkerhet, här har dessutom funnits en orättvisa genom att somliga konstnärer inte omfattats av förmånerna. Tanken är att de medel som frigörs när ett nytt pensionssystem införs (det sker successivt med start 2015) ”ska användas till kvalitetsförstärkningar på scenkonstområdet”.
40 miljoner kronor satsas på en digitalisering av filmarkivet. Utan tvekan nödvändigt. Kungliga Operan ska renoveras. Här finns ingen prislapp ännu men det handlar om stora belopp. Dessutom får Kulturrådet 15 miljoner extra i ”läsfrämjande insatser” med start nästa år. En satsning som är naturlig eftersom det är just på läsområdet som kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth vill profilera sig. En proposition kommer inom kort. Sammantaget lite mer pengar till kulturen. På departementets hemsida görs en stor sak av att kulturbudgeten ökat med drygt femton procent sedan 2006 vilket ju låter flott om man inte samtidigt betänker att inflationen varit över tre procent vissa år.
Det handlar i grunden om att maskera marginella omprioriteringar till visionär kulturpolitik. Alla som följt kulturpolitiken kommer ihåg hur det lät för två år sedan. När höstbudgeten presenterades då blåste departementet i trumpeter över kulturarvslyftet, ett arbetsmarknadspolitiskt projekt som sedan dess utvecklats till ett fullskalehaveri. I årets budget talas det av förklarliga skäl mycket lågmält om den satsningen.
