Målsättningen var mycket enkel: Norge skulle få en Oscar. En Oscar som det slutgiltiga beviset på kvalitet erkänd utanför landets gränser i den största av filmgalor. Det var Norges förre kulturminister Trond Giske som pekade ut riktningen. Om Giske kan man säga mycket, mer än något annat var han skicklig på att flytta fram kulturens positioner, marknadsföra sitt politikområde och skapa nya och bättre (ekonomiska) förutsättningar för sitt ansvarsområde.
Den 24 februari hålls årets Oscarsgala. I prestigefyllda kategorin Bästa utländska film finns Filmfestivalens öppningsfilm Kon-Tiki nominerad. En norsk hjältesaga som bygger på historien om Thor Heyerdahls flottfärd från Peru till Polynesien 1947.
Skulle det vara möjligt i Sverige? Just nu? En svensk kulturminister som skulle driva en offensiv filmpolitik? Som aktivt skulle se till att öka budgeten, förbättra infrastrukturen och ge rimliga förutsättningar för bredd, mångfald och kvalitet? Som skulle peka ut tydliga mål och vara beredd att arbeta för att de skulle kunna genomföras? Tanken svindlar som ni märker. Alla som lyssnat på kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroths tankar om film på invigningarna av Göteborgs filmfestival de senaste åren ser förstås det utsiktslösa i detta.
Nu finns det som bekant en svensk film nominerad till årets Oscarsgala (Bästa dokumentär). Malik Bendjellouls Searching for Sugar man som mycket välförtjänt kammade Göteborgs filmpris i fredags. Men, Searching for Sugar man är inte i första hand frukten av en offensiv svensk filmpolitik. Långt därifrån. Bendjellouls svårigheter att få stöd i den vildvuxna, svenska bidragsfloran som administreras av Svenska Filminstitutet är väldokumenterade.
Kommer det nya filmavtalet att göra det lättare för svenska filmskapare? Mycket lite tyder på det. I själva verket är det treåriga avtalet (2013–2015) en utmärkt illustration av en filmpolitik med få kulturpolitiska ambitioner.
Igår debatterades det nya filmavtalet på ett spretigt seminarium på Pustervik. Filminstitutets vd Anna Serner, utrustad med en rejäl powerpoint-laddning, förmedlade visionen att Sverige ska bli ”den ledande filmnationen i Europa” och att ”varje svensk ska se minst en svensk film på bio varje år”. Och det går ju att säga. Problemet är att målen knappast är särskilt realistiska utan nya resurser. Eller som Anna Serner med en lätt maskerad suck konstaterade: ”Det finns väldigt högt satta mål, men inte särskilt mycket mer pengar”.
Den skarpa kritiken som formulerats av Oberoende filmares förbund (OFF) om filmavtalets skrivningar om att enbart etablerade producenter är de som ska kunna komma ifråga för stöd är väsentlig. Det är uppenbart att filmavtalet genom sin nuvarande konstruktion knappast kommer att gynna en bred, svensk filmproduktion utan snarare aktörer med fast förankring och välutvecklade nätverk. När den möjliga rekryteringsbasen minskar innebär det givetvis färre möjligheter för nya talanger att kunna genomföra projekt. Konsekvenserna av det är lätta att se.
Att det behövs en i grunden förändrad filmpolitik inför det avtal som ska börja gälla 2016 står utom allt rimligt tvivel.
