Sakfrågan först. Författaren Björn Ranelid har retat upp Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund. När TV4:s Let’s dance drog igång i fredags undslapp det Ranelid – en av årets deltagare – att Akademiens ledamöter borde ”ta sig ut från kammaren och börja dansa”. Efter två dagar svarade den snarstuckne sekreteraren på sin akademiblogg Att vara ständig. Peter Englund konstaterade att han inte hade för avsikt att vara med i några dokusåpor men var glad över Ranelids deltagande i danstävlingen med den uppenbart slagkraftiga motiveringen ”Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.”
Därmed var årets första kulturbråk ett faktum. Och bilden av en kulturvärld som bara är upptagen av sig själv och sin egen navel förstärks ytterligare. Ty för att passa in i den moderna mediedramaturgin är det just konflikter av aktuell typ som krävs för att kvala in i nyhetsförmedlingens finrum. Svart och vitt. Det blir enklare så. De digitala applåderna lät inte vänta på sig. En rak höger i nyllet på Björn Ranelid är precis den typ av stimuli som krävs för att tillfredsställa en alltmer blodtörstig publik.
Om vi bortser från att den ständige sekreteraren uppenbarligen inte vet vad en dokusåpa är finns det en del saker i det inträffade som är bekymmersamma. Jag har den största respekt för Peter Englund. Här finns en fruktbar kombination av stor integritet, djupa kunskaper och välutvecklad stilistisk förmåga. Däremot brister av allt att döma impulskontrollen. För när Peter Englund sätter sig bakom skrivbordet i Börshuset i Gamla stan och börjar författa ett blogginlägg gör han det inte som författaren Peter Englund. Han gör det som den yttersta företrädaren för landets tyngsta kulturinstitution och därmed från en maktposition som är odiskutabel. Är han medveten om det? På riktigt?
Det är inte så enkelt som en del akademiledamöter gör gällande att det handlar om en enskild ledamots personliga åsikt. Englund skriver på akademibloggen och gör det som Akademiens högste ansvarige. Att den institution som under snart 225 år varit satt att arbeta för det svenska språkets ”renhet, styrka och höghet” anser att en svensk författare som fått Augustpriset (1994) hellre bör vara med i danstävlingar än att ägna sig åt litteratur är en omdömeslöshet av oanade proportioner. Det torde dessutom förvåna de ledamöter i Akademien som redan 1990 beslutade att dela ut ett pris (Svenska Akademiens pris ur Lena Vendelfelts minnesfond) till just Björn Ranelid. Ett pris som enligt stadgarna utdelas till diktare ”som söker hävda och värna rent mänskliga värden”.
