Gabriel Byström: En motkraft mot det mätbara

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

I somras kom en uppmärksammad rapport från anrika Harvard i USA. Där konstaterades att andelen studenter som läste humaniora vid universitetet hade minskat från 36 till 20 procent från 50-talet fram till i dag. I hela USA hade andelen humaniorastudenter halverats, från fjorton till sju procent. Affärstidningen Wall Street Journal intervjuade en 19-årig student som kliniskt satte fingret på problemet. Visserligen, konstaterade han, säger folk till oss att vi ska göra det vi älskar. De ekonomiska tiderna är som de är, och som student måste man ha en tanke på livet efter examen, ”så vill jag inte göra det jag älskar och samtidigt vara hemlös”. Litteratur och filosofi som en fyrfilig motorväg till soppköket.

ANNONS

Åtskilliga lärare och forskare på universitet runt om i landet kan vittna om svåra villkor för humanioran även här. Bakgrunden inte sällan det kortsiktiga ekonomiska perspektivet, en ovilja att se och värdera det som inte lika självklart låter sig mätas och vägas. Liksom ofta en oförmåga att kommunicera riskerna med ett samhälle där humanioran trängs tillbaka av en instrumentell ekonomism. Flera böcker har pekat på svårigheterna de senaste åren. Och reaktionerna från politiskt håll knappast av mätbar magnitud. Två parallella världar som alldeles för sällan korskopplas.

När orsakerna bakom finanskrisen 2008 har analyserats lyfts ibland informationsasym-metrin fram som en bidragande faktor. De som skrev på subprime-lånen visste för sällan vad deras påskrift skulle komma att betyda efter de första årens låga räntor. Kan man tala om en informationsasymmetri även inom kulturens fält? Just nu? Att de beslutsfattare som är med och monterar ned humanioran, de politiker som låter kulturen och kulturpolitiken spela en allt mindre roll, de partistrateger som inte väljer att låta kulturfältet bli en arena för visionär idépolitisk debatt inte fullt ut ser vilka konsekvenserna blir i ett längre perspektiv? Jag tror det.

Just därför är den typen av mötesplatser som Bokmässan utgör viktig. Både som katalysator av samtal, som läsarmagnet, som plats för möten som annars inte hade blivit av. Debatter, seminarier, uppläsningar. Läsare som träffar andra läsare. Förhoppningsvis en motkraft mot den utveckling som säger att vi nu och i en framtid ska värna det mätbara, det instrumentella men som inte ser och förmår värdera det sammanhangsskapande. Det är mycket som står på spel.

ANNONS
ANNONS