Vi kommer inte att kunna bortse från den nationalistiska våg som sveper över Europa och vars konsekvenser vi ännu inte kan överblicka. Det var en våg som blev starkare och mer distinkt i år, inte minst här hemma med Sverigedemokraterna som fick ett oväntat starkt väljarstöd och använde sitt inflytande till att fälla en regering. Vi såg ett antal debattörer och politiker som gradvis började en normalisering av ett parti med rötterna i nazism, ett parti vars ledande företrädare öppet argumenterat för etnisk kartläggning och ifrågasatt pressfriheten. Istället för att diskutera det, fick vi en märklig debatt om etikettering. Problemet är att politiken finns där fullt avläsbar, det förflutna går inte att bortse ifrån. Ansvaret hos dem som, av slapphet eller okunskap, relativiserar ett parti som vill börja registrera ursprungsnationalitet eftersom ”kultur och värderingar inte försvinner bara för att någon erhållit medborgarskap” är stort.
I Europa innebär den nationalistiska vågen omfattande utmaningar. Det ungerska exemplet förskräcker. Fortfarande står EU närmast lamslaget inför den förvandling av Ungern som premiärminister Viktor Orbán håller på att iscensätta utan särskilt stora protester. Oviljan och oförmågan från den konservativa och kristdemokratiska partigruppen i EU – EPP – att sätta press på regerande Fidesz är en skamfläck. Här finns åtskilligt för moderata och kristdemokratiska parlamentsledamöter att svara på. I Ryssland fortsätter Vladimir Putin sin omdaning av landet. Den forne KGB-agenten hyllas öppet av flera nationalistiska grupperingar på den extrema högerkanten. Med annekteringen av Krim har Putin visat att Europas gränser inte är statiska.
På kulturpolitikområdet har några märkliga förslag stoppats i allra sista stund. Först var det Medelhavsinstituten som den S-ledda regeringen kapade vid en nattmangling utan att någon förstod hur det hade gått till. Sedan var det några inte helt genomtänkta alliansledamöter som på jakt efter femton miljoner drog undan stödet till landets kulturtidskrifter med marginellt övertygande argumentation. I båda dessa fall har ansvariga politiker fått backa eftersom det yttre trycket blivit för hårt. Det är naturligtvis utmärkt, samtidigt är det uppenbart att kulturområdet inte är ett område som det ödslas särskilt mycket politisk kärlek på. Det ska puttra på, helst utan allvarligare störningar. På önskelistan inför stundande budgetförhandlingar: en större omsorg vid detaljer och färre förslag utan konsekvensbeskrivningar.
Om den nya kulturministern Alice Bah Kuhnkes politiska ambitioner vet vi ännu inte särskilt mycket, det är fortfarande rätt luftigt när den egna politiken ska diskuteras. Att Bah Kuhnke identifierar mediemångfalden som väsentlig för demokratins syresättning är emellertid en viktig signal. Här går att ana en ambition att faktiskt se vad staten kan göra för att underlätta för kommersiella medier att fortsätta bedriva kvalificerad journalistik i en tid av omställning och hårdnande konkurrens från nya aktörer. Bra, viktigt och, som jag uppfattar det, en ärligt menad vilja att förbättra förutsättningarna.
Mediernas omvandling är förstås en av de saker som det gångna året också kommer att förknippas med vid sidan av den nationalistiska vågen. Eller snarare de konsekvenser medieomvandlingen för med sig. Hastigheten i omställningen har överraskat många. Åtskilliga journalister har förlorat sina jobb, möjligheterna att bedriva kvalificerad journalistik har minskat. Den ljuspunkt som möjligen finns är att debatten nu lämnat medievärlden och engagerar långt fler än tidigare. Att stora värden står på spel är i allt högre grad en generell insikt.
På önskelistan inför det kommande året står givetvis att Stadsteaterns nye vd Björn Sandmark lyckas hitta en lika skicklig och nytänkande konstnärlig ledare för teatern som Anna Takanen varit. Det ska också bli spännande att se vad stadens nya kulturdirektör Anna Rosengren kommer att kunna åstadkomma på sitt nya jobb. Rosengren tillträder i mars och omges av ett grundmurat gott rykte. En annan viktig punkt är förstås att de frågetecken som funnits på Folkteatern förmår rätas ut. Det finns en del som tyder på att den värsta krisen över.
