Staffan lever ett oerhört vanligt liv med fru, två barn och ett jobb på Migrationsverket. Han krisar. En gång i tiden var han snygg och spelade i ett relativt fräckt band. Nu är han lönnfet och har hamnat efter på jobbet. Hans fru verkar inte tycka om honom så mycket längre heller.
Staffan tittar avundsjukt på sina framgångsrika kollegor och noterar att de alla tänker springa Göteborgsvarvet. I Staffans huvud blir Göteborgsvarvet ett slags symbol för ett annat, bättre liv. Med Håkan Hellström i lurarna börjar han löpträna. Om han bara springer varvet under två timmar kommer allt bli bra igen.
Ny slags dubbelgenre
Författaren Hanna Landahl har med denna bok lyckats skapa nästan två nya genrer.
För det första är det Göteborgs-sploitation. Detta är en bok för alla som hojtar “där har jag varit” så fort Göteborg skymtar förbi på film eller i TV. Den utspelas på ställen alla Göteborgare känner igen. Och även om man aldrig har deltagit har alla Göteborgare ett förhållande till Göteborgsvarvet vare sig man tycker det hela är en "folkfest" eller nåt som gör det svårare att handla mjölk. Även detta att Staffan älskar Håkan Hellström med en tonårings monomana intensitet hamrar in att detta är en Göteborgsbok för göteborgare. Eller för folk som vill bli.
LÄS MER:De eviga tonåringarnas stad
För det andra är det en slags inverterad feelgood-roman. Man läser med en stigande skadeglädje eftersom Staffan kan vara en av de mest korkade personer jag stött på inom svensk litteratur. Han övertrasserar familjens gemensamma konto för att köpa träningskläder. Bara för att ge upp nästan direkt (detta är ingen spoiler, Staffan kläcker en annan plan för att, åtminstone på pappret, ta sig runt Göteborgsvarvet).
Han tvekar inte att utföra direkt kriminella handlingar bara för att andra ska tycka om honom. Självklart får han ångest efteråt. Jag vet inte riktigt om det är meningen men man vill att det ska gå illa för Staffan eftersom han är så trög, avundsjuk och velig.
LÄS MER:Göteborgsvarvet från A till Ö
Tyvärr är velig ett ord som dyker upp i huvudet ganska ofta. Alla i boken idisslar ständigt allt som tänks och sägs.
"Det var visserligen inte så roligt att att heta Staffan om man befann sig i Sverige heller, men han hade alltid haft problem med att uttala sitt namn på engelska. Och sådant var verkligen viktigt i världen som de levde i. Var det inte det?"
Ingen kan någonsin bestämma sig för något. Inte ens bokens berättarröst kan låta bli att älta precis allt.
"Tolvtusen för en begagnad soffa. Kunde man betala det? Jo, hade de resonerat. Det kunde man nog. Om man bara visste att den var rätt. Och det var den nog. Trodde de."
Skildringen blir lidande
Den ständigt gaggande inre monologen hos alla inblandade gör att skildringen blir lidande. Staden Göteborg blir aldrig speciellt levande. Det är mest ett uppräknande av hållplatser. Samma med själva Göteborgsvarvet. Det konstateras att det är fullt av folk. Punkt. Sen återgår karaktärerna åt att älta oväsentligheter igen.
Jag skrattade dock högt en gång under läsningen när Staffans plan för att ta sig runt varvet utan att träna går åt skogen. Men jag gjorde det med ett "gott åt dig" i bakhuvudet.
LÄS MER:Göteborgsvarvet från A till Ö
