Kärnfamiljen förekom inte som begrepp i svenskan före i slutet av 60-talet, men första boken om Karlsson på taket skrev Astrid Lindgren redan 1955. Säkert var det så att ingen talade om kärnfamilj eftersom den var så självklar att den kort och gott kunde kallas familj. Just därför behövdes väl också en Karlsson som kunde flyga in och slå ner på dess hierarkiska maktordning. Och även om familjestrukturerna idag är något uppluckrade är knappast maktrelationen mellan vuxna och barn det.
Läs också:En modernare Karlsson på Stadsteatern
När Karlsson på taket nu spelas på Stadsteatern, för alla från sex år och uppåt, har regissör Alexander Öberg valt att behålla originalets 50-tal. Familjen Svantesson är här helylle i dubbel mening. Adam Lundgren och Anna Granquist är familjens pigga tonåringar medan Eric Ericson och Carina Boberg är de något stressade föräldrarna. Iklädda Zofi Nilssons stiliga, tjocka, stickade tröjor i grälla färger brister de när som helst ut i käck stämsång. Någon stämma finns typiskt nog inte åt den trumpna Lillebror, vars underläge är så etablerat att det manifesterar sig i själva smeknamnet. Spelad av en näst intill oigenkännlig Nour El-Refai är han runtskuffad och hunsad, både av den egna familjen och av klasskamraterna Christer och Gunilla.
Men varken Lillebror eller publiken behöver vänta länge på att Karlsson, Lillebrors beskyddare och belackare, gör flygande entré. Mot den färgglada, präktiga familjen är Krister Henrikssons Karlsson, enligt egen utsago modellerad efter bland andra Patti Smith, obestämt smutsig i dovt färgad kostym, långt hår och olikfärgade ögonbryn. Det är både en lite mörkare och mer subtil Karlsson än vi är vana vid. Henriksson spelar den manipulativa, lättuttråkade, fullblodsdivan Karlsson utan onödiga lustifikationer, vilket bara gör honom så mycket roligare.
Så gjuter han liv i de Karlssonska omkväden vi alla känner så väl till. Det är en världslig sak, upprepar han medan han gör sönder Lillebrors ångmaskin, klipper hål i Lillebrors lakan eller äter upp hans lördagsgodis. El-Refai matchar Henriksson väl med sin Lillebror och skiftar skickligt mellan storögd beundran, marterat svårmod, förskräckelse och hurrande skrik.
Scenen upptas nästan helt av ett roterande enplansdockhus utan väggar, som låter oss se in i olika delar av lägenheten allt eftersom den snurrar.
Scenograf Sören Brunes har låtit familjen Svantessons lägenhet, liksom så många nutida medelklasshem, gå nästan helt i vitt. I skarp kontrast till detta står Karlssons lilla hus uppe på taket som smart nog kan fällas ut och ihop. Insidan gömmer underbart färgsparkande väggar fulla av olikfärgade girlanger och Karlssons egenhändigt färdigställda och lika färgglada konst.
I ett eget rum i lägenhetens mitt sitter tre musiker ledda av Peter Tikkanen och framför Georg Riedels musik, vilken får förhöja stämningen i scenerna.
Det är en påkostad, väl genomförd och i minsta detalj välarbetad föreställning som tar både barn och barnkultur på största allvar. Någon gång kunde förstås Öberg ha skruvat ner både tempot och volymen. En del repliker drunknar i musiken och de exalterade ropen från de yngre delarna av publiken och scenen snurrar ibland så raskt att jag nästan blir yr.
Men å andra sidan tjänar just de snurrigare scenerna till att illustrera vardagen i familjen. Som när mamman, i en blinkning riktad till de vuxna åskådarna, dammsuger i takt till musiken medan tonåringarna och pappan skrikande frågar henne om tvätten.
När Lillebror får en lavett av sin mamma är det istället flera av barnen i publiken som skriker högt. Men så vore ju Karlsson överflödig om inte Lillebror vore just ensam och utsatt. Där första akten ägnas åt att Karlsson revolterar mot familjen Svantessons präktiga ordning blir också mycket riktigt akt två betydligt mörkare. Här introduceras den stränga hushållerskan och barnvakten fru Bock, genuint otäck och faktiskt bocklik i Fredrik Evers gestalt.
Mörkast av allt är dock slutet, i alla fall ur Karlssons perspektiv. För när kärnfamiljen fullbordas med hjälp av den lilla hunden Bimbo som ska hålla Lillebror sällskap är Karlsson plötsligt överflödig. Lillebrors lyckliga slut och inordning i familjen blir således Karlssons olycka och i pjäsens sista minut är det också honom vi ser. Ensam sitter han i sitt färgglada, stökiga hem och plockar sönder en röd bil han precis har tvingat till sig av sin forne vän medan han håglöst mumlar fram en sång om att han vill ha det roligt. Och nog känns det lite orättvist, för roligt är ju precis vad vi i publiken har haft de senaste två timmarna.
Fakta:
Göteborgs stadsteater sätter upp Astrid Lindgrens Karlsson på taket med Krister Henriksson och Nour El Refai i huvudrollerna.
Mikaela Blomqvist är kritiker på GP Kultur. Recenserade senast Valerie Solanas pjäs Upp i röven på dig som nu översatts till svenska.
El-Refai matchar Henriksson väl med sin Lillebror och skiftar skickligt mellan storögd beundran, marterat svårmod, förskräckelse och hurrande skrik.
