Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

stream-binary
Björn Werner

Göteborgs stad har en oroväckande kultursyn

GP:s kulturchef Björn Werner tycker att Ann-Sofie Hermanssons agerande i samband med Burka songs 2.0 är tveksamt.

Den som surfar in på Ann-Sofie Hermanssons familjevänligt namngivna blogg ”Soffangbg” kan under rubriken ”Dalta inte med extremister”, där hon kommenterar det inställda arrangemanget och filmvisningen av Burka songs 2.0, lätt förstå att hon verkligen inte gillar extremism.

So far so good. För att vara kommunstyrelsens ordförande i den svenska stad som fostrat flest IS-krigare i landet är det en rimlig hållning.

Men ganska snabbt får blogginlägget (en version går också att läsa i Expressen) en mer oroväckande karaktär. För vad har Ann-Sofie Hermansson, Göteborgs tyngsta politiker, egentligen för kultursyn?

Enligt henne är nämligen inställandet av Burka songs 2.0 på grund av den obalanserade panelen en del i Göteborgs stads yrvakna arbete mot extremism. Staden har, menar hon, som demokratisk uppgift att ”hålla extremismen på armslängds avstånd.”

Ett intressant ordval. Armslängds avstånd brukar ju annars användas för att motivera en kulturpolitik som inte lägger sig i hur kulturen tar sig uttryck. En hållning som alltså verkar utgå när arbetet mot extremism ska rullas ut över Göteborg. Ställa in en filmvisning och kringliggande arrangemang för att en kommenterade panel inte anses tillräckligt politiskt viktad är då inte bara ett nödvändigt ont. Det är enligt Soffangbgs blogg rentav ”den enda rimliga slutsatsen”.

Det är en oroväckande hållning. För det Ann-Sofie Hermansson gör är att, förhoppningsvis ovetandes, själv vandra in på en kulturpolitisk bana som traditionellt sett inte anses vara är en del av den demokrati hon vill försvara. Det är ju inte i demokratier som konsten inte är fri. Det är i ofria regimer där staten tar kontroll över kulturyttringarna för att säkerställa att makten inte bara är över människors kroppar, utan också över deras själar. Tystnaden som la sig över Raqqa efter IS maktövertagande eftersom musik förbjöds är talande.

Eftersom Göteborgs stad sitter på en hel del av de kulturstöd som kulturutövare i Göteborg är beroende av för att kunna utöva sitt arbete väcker händelsen en rad ganska obekväma frågor. Hur ska man som kulturproducent med stöd av Göteborgs stad i fortsättningen tänka kring sin verksamhet? När går gränsen för vad som är demokratiskt acceptabel kultur och när börjar extremismen? Finns det en mall? Ett flödesschema att följa för att inte riskera att arrangemang ställs in och målas ut som extremism av ledande politiker?

Jag hoppas inte det. I stället hoppas jag att Göteborgs stad backar bandet och funderar över vad som verkligen gynnar demokratin. Är det ett samhälle där politiken och dess företrädare står trygga i vissheten om att just möjligheten att ifrågasätta normer, strukturer, ja till och med demokratin själv är det som gör livet i ett fritt samhälle så väsensskilt från andra? Eller är det ett där en enda norm råder, som kulturen därefter fogligt rättar sig efter? För den som vill ha ett exempel på det senare räcker det att ta en titt på Stadsteaterns banalt SD-kritiska uppsättning av Hemsöborna.

Ska den få gå upp för kommunala pengar, nog tusan ska också andra perspektiv få ha rätt att höras också. I morgon publicerar vi därför ett öppet brev från Burka songs regissör Hanna Högstedt.

LÄS MER: Göteborgs stad utövar censur

LÄS MER: Filmvisning och samtal ställs in efter kritiken

Läs mer om Burka songs 2.0
Mest läst