Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Viveca Lärn, Helene Tursten, Eija Hetekivi Olsson, Claes Hylinger, Johannes Anyuru, Marianne Fredriksson, Åke Edwardson. Staden Göteborg har hittills spelat en blygsam roll i den svenska litteraturen, men en förändring är på gång, skriver Nils Pennlert.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Göteborg står utanför prispallen

    Romaner om Göteborg står inte högt i kurs hos landets prisjuryer. Ingen Göteborgsskildring har fått vare sig Augustpris eller Sveriges Radios romanpris. Men en förändring är på gång, skriver Nils Pennlert.

    Min kompis reaktion var omedelbar när jag berättade att jag skulle plugga journalistisk för femton år sedan. "Då kan du intervjua Hylinger!" För honom var det den stora grejen med journalistyrket, att man kunde ringa vem som helst och stämma träff. Och var det någon han ville träffa så var det Claes Hylinger. 

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Tre månader senare satt jag på ett franskt kafé på Burgårdsgatan tillsammans med Claes Hylinger. Det var min första intervju någonsin. Bonniers hade precis gett ut romanerna om det hemliga sällskapet i pocket, Hylinger hävdade att han inte hade sett boken, så jag fiskade upp mitt exemplar ur väskan. Boken var alldeles kladdig. I väskan låg ett mosat päron. Min journalistbana hade fått en usel start. 

    Men Hylinger verkade oberörd, torkade av omslaget med en servett och sa: ”Sådär, avtorkad av författaren.” 

    Att Claes Hylinger hade blivit så viktig för mig och mina vänner hade med Göteborg att göra. Hans böcker förlänade en viss mystik åt staden och fick oss att lämna Andra Långgatan för att istället hänga på en polsk restaurang vid Skanstorget. Någon hade hört att det var här som Pärlan hade legat, krogen i Kvällarna på Pärlan.

    Men allting har ett slut. Med åren skulle Claes Hylinger och Göteborg förpassas allt längre ut i mitt medvetande. Andra författare och andra städer hamnade i förgrunden istället. Fast då och då återvände jag till hans böcker – när han gav ut något nytt, vilket visserligen var väldigt sällan, köpte jag alltid ett exemplar – och det slog mig alltid hur frånvarande Göteborg annars var i mitt litterära medvetande. Var det verkligen så ont om Göteborgsromaner? På rak arm kunde jag knappt komma på en enda, bortsett från några deckare, och för ett år sedan bestämde mig för att försöka ta reda på varför. 

    I samma veva gick journalisten Peter Kadhammar till generalangrepp på Göteborg i Aftonbladet. Kadhammar slog mot allt och alla, även litteraturen fick en släng av sleven. ”Jag kommer inte på en enda göteborgsk debattör som gör sig hörd i det nationella samtalet. Inte många författare av nationell betydelse heller”, skrev Kadhammar. ”Jo, Claes Hylinger, självklart, men han är gammal. Viveca Lärn. Ja. Åke Edwardson skriver framgångsrikt deckare. Visst.” 

    Jag vet inte om Peter Kadhammar har hört talas om Eija Hetekivi Olsson och Johannes Anyuru, två författare som trots allt är ganska tongivande och som båda har tilldelats hans egen tidnings litteraturpris, men visst hade han en poäng. Med tanke på sin storlek – dubbelt så stor som Malmö, tre gånger så stor som Uppsala – spelar Göteborg en blygsam roll i den svenska litteraturen. 

    En Göteborgsroman har till exempel aldrig vunnit Augustpriset. I själva verket finns det bara fyra romaner med tydlig Göteborgskoppling bland de 134 romaner som nominerats till priset. En Göteborgsroman har heller aldrig förärats med Sveriges Radios romanpris, och på tidskriften Neo:s lista över romanerna som formade Sverige finns det inte en enda som utspelar sig i Göteborg. I Göran Häggs 1001 böcker du måste läsa innan du dör återfinns bara en Göteborgsskildrare: Marianne Fredriksson. 

    Ju fler prislistor och litterära översikter jag skummade igenom, desto starkare kändes mitt case.  

    För att vara säker på att jag inte hade missat något mejlade jag några vänner som har koll. ”Vad har ni för tips på betydande romaner som utspelar sig i Göteborg?” frågade jag. En kompis föreslog Niklas Rådströms Vad du vill (”Den börjar med ett oplanerat ligg på ett hotellrum under bokmässan”) men i övrigt hade han inte inget att tillföra:

    ”Jag kan allvarligt talat inte dra mig till minnes en enda litterär upplevelse av rang där Göteborg är en framträdande miljö. Kanske har jag dåligt minne, kanske har svenska skalder under något symposium i Sigtunastiftelsens matsal helt enkelt bestämt att vissa miljöer lika gärna kan lämnas därhän … Annars lär ju Bombi Bitt och jag vara skriven i Göteborg, åtminstone delvis. Kan det vara den bästa Göteborgsromanen?” 

    Göteborg var onekligen en vit fläck på den litterära Sverigekartan. Men varför? Jag började höra mig för efter svar. Alla jag kontaktade gjorde sitt bästa för att hitta en förklaring. 

    Författaren Christin Ljungqvist talade om traditionen: ”När Orup sjunger att Stockholm har blivit kallt och Lars Winnerbäck skriver låtar om Stockholm gör de det i en färdig tradition. Det är så självklart att göra det. Så är det inte med Göteborg.”

    Helen Tursten talade om stadens arbetarlitterära tradition och hur arbetarlitteratur inte står högt i kurs i dag, men framförallt ondgjorde hon sig över förlags- och mediakoncentrationen: ”Bara en sådan sak som att TV4 har lagt ner sin lokalredaktion. I Sveriges andra största stad! Det som händer, det händer i Stockholm. Det är lättare att be en kompis som bor en halvtimme bort att komma till studion och prata om sin bok i stället för att skicka efter en författare från Göteborg som måste ha tågbiljett och hotellrum. Intresset för mina böcker avtar i höjd med Borås.”

    Översättaren och den litterära mångsysslaren Johan Öberg pekade på Göteborgs geografi: ”Kristian Lundberg är omöjlig i Göteborg eftersom det inte går att skriva en roman där berättarjaget återskapar sin egen biografi, genom att vandra genom staden, från adress till adress. En sådan roman bygger på att Malmö är mer integrerat än Göteborg. Göteborg tar slut hela tiden.”  

    Debattören och docenten Jan Jörnmark var inne på samma linje: ”Jag har aldrig tänkt på den här vinkeln med romaner, men Göteborg har ett stort jävla problem när så många människor med så många olika utgångspunkter kommer fram till samma sak. Det är inte som i Stockholm, en stad där du sakta går genom stan. Det är en stad där du sakta går genom tomrum.”

    Förläggaren Svante Weyler, bosatt i Stockholm, anade ett dåligt självförtroende: ”Att vara Stockholmsskildrare har blivit en hederstitel, att vara Göteborgsskildrare betyder att man är intressant för Göteborg. Jag har förlagt författare från Göteborg som har skildrat Göteborg, men som blivit rasande om vi kallat dem Göteborgsförfattare.”

    I DN hittade jag en intervju med författaren Erik Andersson. Han skrev om Göteborgstrakten i sin debut men vände sedan blicken mot Stockholm: 

    ”På omslaget till min första bok fanns en karta där de småorter jag skildrade var utsatta. Men i tryckningen blev de förskjutna och bland annat hamnade Marstrand helt fel. Då tänkte jag att om jag hade skrivit om Stockholm så hade misstaget inte skett. Felet hade noterats. Därför skriver jag om Stockholm.”

    Blev jag så mycket klokare? Förklaringarna spretade, men en sak hade de i alla fall gemensamt: Göteborg har problem. 

    Men det fanns en röst som avvek från mängden. Jag hade hört talas om att författaren Martin Engberg höll på slutföra en roman som utspelade sig på den litteraturvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet. Han hade tidigare skrivit om svensk landsbygd och dystopiska framtidssamhällen. Nu hade han vänt blicken mot sin hemstad sedan 15 år. Och han var inte fullt så uppgiven som alla andra. 

    ”Jag skulle nog säga att det bara inte har hänt än, i så fall, men att det kommer att hända. För även om Stockholm är en plats där den litterära makten finns, växer ju det litterära Göteborg. Vi har Litterär gestaltning, och många av oss som kom hit för att läsa där har blivit kvar, och nu har vi också ett initiativ som Litteraturhuset. Men litteraturen är långsam, intrycken tar många år på sig innan de blir text.”

    Jag vet inte om Martin Engberg äger en spåkula, men efter vårt samtal, för drygt ett år sedan, har det kommit ut en rad romaner som inte bara utspelar sig i Göteborgsmiljö utan även fått nationellt genomslag: förutom Martin Engbergs roman En enastående karriär tänker jag på Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar och Eija Hetekivi Olssons Miira, varav den sistnämnda fick Aftonbladets litteraturpris i år. Göteborgslitteraturen lyser starkare än på länge. Om det är ett trendbrott lär tiden utvisa. 

    Spelar allt detta förresten någon roll? Okej, det finns ont om framstående Göteborgsskildringar men so what, skulle nog vissa säga. Men Johan Öberg var av en helt annan åsikt. Enligt honom är kulturen och inte minst litteraturen avgörande del av en plats identitet. ”I andra länder, och i Stockholm, är författarna viktiga för att beskriva en plats. Det är de som beskriver lyckan med att bo på den här platsen, det är de som skapar den, de skapar psykogeografin. Platsen är ingenting utan dem.” Jag är beredd att hålla med.

    Trots incidenten med päronet blev min intervju med Hylinger helt okej. Mina lärare var i alla fall positiva och tyckte att jag hade fångat det hylingerska tonfallet. Särskilt avslutningen, där jag vävde in en scen ur Det hemliga sällskapet, var bra. Det gjorde mig lite nervös. Jag hade kvällen innan försökt att återfinna just den scenen i min päronskadade bok, men förgäves. Scenen existerade inte. 
    Hade jag hittat på den? Det verkade så. Beskrev jag någonting som jag själv, inte Hylinger, hade varit med om? Jag misstänker det. 

    Skammen brände på mina kinder. Skulle jag bli avslöjad?

    Det blev jag inte, och i dag ser jag något annorlunda på saken. Jag hade hittat på, visst, men jag var omedveten om det. Hylingers och mitt Göteborg hade med tiden vävts in i varandra så till den grad, att jag inte riktigt kunde skilja den ena staden från den andra. Så fungerar litteraturen ibland. Och det var rätt fint, trots allt.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.