I dag råder undantagstillstånd. Göteborg är belägrat av polis i en av de största insatserna i svensk historia. Exakt hur omfattande är det få som vet. Informationen är hemlig, men enligt uppgifter i media finns det fler än tretusen poliser på plats.
Överhuvudtaget omgärdas dagens toppmöte av ett enormt hemlighetsmakeri. Hur, var och när stan ska stängas ner är det bara en handfull personer som känner till. Det enda som är säkert är att polisen uppmanat allmänheten att hålla sig hemma, att skolor har stängt och att trafiken runt stan kommer att stoppas flera gånger under dagen.
Situationen kan framstå som absurd. Ja, nästan krigslik. Men den är allt annat än ett undantag. Så fort världens mäktiga sammanstrålar – vare sig det handlar om EU, G8 eller något annat toppmöte – förvandlas platsen för deras sammankomst till en befäst låtsasvärld. Luftrum, vägar, ja, hela städer stängs ner.
Med åren har dessa enorma säkerhetsåtgärder blivit en naturlig del av det politiska livet. Det som under det förra EU-toppmötet i Göteborg, 2001, framstod som en märklig och kraftig upptrappning av konfliktnivån i samhället är i dag vardag. Vi lever nu i en värld där det politiska våldet är så närvarande att vi knappt reagerar över att våra folkvalda gömmer sig likt medeltida feodalherrar bakom murar och vakter, rädda för vad som lurar där utanför.
Den liberala demokratin bygger på öppenhet, rörlighet och dialog. Men studerar man de senaste decenniernas politiska toppmöten framträder en annan och mycket dystrare bild av samhället. De demokratiska honnörsorden förbleknar. Istället är det andra ord som blir framträdande: säkerhetszon, avspärrning, kontrollpunkt.
Ett modernt toppmöte, som dagens, har mer gemensamt med en försvarsanläggning, eller en modern flygplats, än med ett demokratiskt torg. Det finns ett innanför och ett utanför. En trygg och säker zon, omgiven av något vilt och farligt; terroristernas, demonstranternas och bråkstakarnas territorium.
Makten uppträder alltid på nya sätt. Under flera århundraden var borgen eller slottet den punkt från vilken monarkin utövade sitt inflytande. För det mesta var dessa punkter avskärmade och svårtillgängliga öar i ett hav av fattigdom. Det fanns inga naturliga kontaktytor mellan dem där inne och dem där ute. I sin mest extrema form isolerade sig monarkin fullständigt från sin omgivning. I Versailles, det mest uppenbara exemplet, levde kungen, drottningen och hovet som om världen utanför var en farlig och avlägsen fantasi.
Visst, det är en oändlig skillnad mellan det kungliga enväldet och dagens maktutövning. Det finns nästan ingenting som binder dem samman. Men ändå. Något gör att de påminner om varandra. Kanske är det just rädslan och avskildheten.
Men, säger nu vän av ordning, våldet är ju på riktigt, hotet från terrorister och politiska våldsverkare är reellt. Det finns tusentals, ja, kanske tiotusentals personer som gladeligen skulle vilja förvandla toppmötet till ett blodbad, eller åtminstone till ett fullständigt kaos.
Ja, det är sant. Men det är också själva poängen med den här texten.
Ett samhälle som framkallar så mycket hat att dess företrädare måste förskansa sig bakom en mur av poliser, avspärrningar och stängsel är ett samhälle som misslyckats.
Dagens Europa är en öppen och tillåtande kontinent, för många en av de bästa samhällsordningarna på jorden. Men unionen är också en plats präglad av gränser och brutala klyftor, där fattigdomen växer. Trycket på såväl arbetstagare som arbetslösa ökar samtidigt som samhällets rikedomar är koncentrerade till toppen. Längs unionens gränser dör människor varje dag.
Det europeiska samarbetet har alltid rört sig mellan två motsatta poler. Å ena sidan har den politiska unionen handlat om viljan att skapa en jämlik och socialt sammanhållen kontinent. Å andra sidan finns en stark önskan att upprätta en marknadsliberal utopi.
Sedan några decennier tillbaka är det den ekonomiska liberalismen som regerar på bekostnad av utjämning och sociala insatser.
Det är ett farligt vägval. Ekonomiska klyftor är alltid detsamma som sociala motsättningar och våld, något som avspeglar sig i toppmötenas koreografi.
Dagens möte, initierat av statsminister Stefan Löfven och EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker, har den sociala dimensionen i fokus. Målet är att lyfta frågor om arbetsmarknad och ekonomiska klyftor. Kanske finns det, trots allt, en öppning för framtiden. Stefan Löfven har själv sagt att han är förvånad över det intresse som Europas ledare visat för dessa frågor.
Men, det återstår ännu att se om det finns något konkret bakom dagens engagemang.
Än råder undantagstillstånd närhelst Europas ledare sammanstrålar.
