Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

UNIK SAMLING. På Röhsska i Göteborg finns landets enda dräktsamling med tydlig modeinriktning, skriver Boel Ulfsdotter. Bild: Röhsska

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Gör Röhsska till en del av Nationalmuseum

Svenskt mode och designhistoria har gott anseende internationellt och publiken är intresserad men landet saknar ett självklart modemuseum. Boel Ulfsdotter föreslår en väg framåt.

Västvärldens museer tävlar som aldrig förr om att få synas på catwalken. Mode har blivit en nyckel till att locka fler besökare och därmed också förbättra ekonomin. Museer som Victoria & Albert Museum i London eller Musée Galliera i Paris har lång erfarenhet av denna typ av utställningar och innehar dessutom textila samlingar som matchar utmaningen. Det är självklart att redovisa utställningsprojektet och den nya forskning som ligger bakom resultatet, i katalogform. Det är i sådana miljöer man på allvar kan lyfta fram och variera en på senare tid förbisedd formgivare som spanjoren Cristobal Balençiaga, eller skapa en angelägen tematisk utställning som The Vulgar – Fashion Redefined (Barbican Centre, London, 2016-2017).

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Andra har också insett att det finns pengar att tjäna på att ställa ut mode och att besökarna med lite tur även tittar på museets övriga samlingar. Ett aktuellt exempel är Hallwylska museet i Stockholms tillfälliga utställning Bergman på modet. Och visst kommer besökarna i strida strömmar för att titta på de filmkostymer som Anna Bergman och Nils Harning med stor möda har lyckats rädda från soptunnorna. De presenteras som en del av vårt svenska kulturarv och den etiketteringen är jag inte helt främmande för. Frågan är väl snarare varför det inte går att hitta en bättre utställningsplats för dem med tanke på den modeanknytning som presentationen bygger på.

Men i Sverige finns inget modemuseum som också skulle kunna husera en kostymutställning och sätta den i ett sammanhang.

Nordiska museet i Stockholm gör ett försök att bli ledande på området, något Susanna Strömquist kommenterade i Dagens Nyheter i december. Men Nordiska museet är ett kulturhistoriskt museum med inriktning mot ”svenska trender och traditioner … i hem och bostad, kläder och mode samt seder och bruk”, som det står på hemsidan. All information om vem som har ägt och burit ett plagg har företräde framför plaggets uttryck och vem som har formgivit det, när det införlivas i Nordiska museets samlingar. Det visar den grundläggande skillnaden mellan ett etnologiskt förhållningssätt och samlingarna på ett konstmuseum som Nationalmuseum, som snarare lägger vikten vid föremålens estetiska uttryck och upphovsperson.

Jag instämmer däremot helt med Strömquist när det gäller vikten av Nordiska museets dräktutställningar ur ett folklivsperspektiv och att man därför inte bör acceptera avsaknaden av en katalog i samband med en så intressant och välformulerad utställning som den nu pågående Mitt 50-tal. Icke-statliga museers utbredda frånvaro av utställningskataloger är ett pinsamt tecken på att svenska museer inte längre verkar tro att de skall fungera som en informations- och kunskapsbank i förhållande till det omgivande samhället. Det är naturligtvis helt tvärtom.

STIMULERAR UTBYTE. En utställning som Bergman på modet hör hemma på ett modemuseum, skriver Boel Ulfsdotter, som argumenterar för att en sammanslagning av Röhsska med Nationalmuseum och skulle kunna leda till ett större utbyte av utställningar som nu endast visas i Stockholmstrakten.. Bild: Kollage

Nordiska museet har en inriktning som inte sätter modeskapandet som estetisk praktik i förarsätet. Samma sak gäller Textilmuseet i Borås. Livrustkammaren i Stockholm har visserligen en omfattande dräktsamling, men det är ett museum helt och hållet inriktat mot den svenska monarkin och dess historia. Återstår därför att vända tillbaka blicken mot Röhsska museet här i Göteborg. Det är nämligen på detta museum som landets enda dräktsamling med tydlig modeinriktning finns. Förutom att den är unik, håller den dessutom toppkvalitet både vad gäller estetiskt urval och bevarandeskick.

Mot bakgrund av den skandalöst undermåliga kommunala styrningen av Röhsska museet under senare år och den underliggande oviljan att på ett seriöst sätt engagera sig i stadens museikultur vill jag gå ett steg längre.

Röhsska hade tills för några år sedan ett nationellt uppdrag som landets ledande museum för formgivning – inklusive mode, men blev, såvitt jag förstår av med uppdraget under 2016, i samband med tillkomsten av ArkDes i Stockholm. Det nationella uppdraget för insamling av svensk formgivning har nu helt och hållet tillfallit Nationalmuseum, som visserligen har en ypperlig formsamling, men som saknar en dräktsamling med tydlig modeestetisk inriktning. Röhsska och Nationalmuseum har begärt att få axla det nationella insamlingsuppdraget med förenade krafter. Det förslaget ligger nu på Kulturdepartementets bord.

LÄS MER: Toni Lewenhaupt visar sitt bästa på Röhsska

Men mot bakgrund av den skandalöst undermåliga kommunala styrningen av Röhsska museet under senare år och den underliggande oviljan att på ett seriöst sätt engagera sig i stadens museikultur vill jag gå ett steg längre. Det enda sättet att rädda Röhsska museets för landet ovärderliga samlingar, är att det slås samman med Nationalmuseum. Jag är hellre stolt över att i mitt närområde ha en välskött och vital filial till Nationalmuseum, än att behöva skämmas över den okunskap och brist på vettigt museimannaskap som har präglat ledningen av Röhsska under de senaste tio åren. Vinsten av en övergång i statlig regi, är i mina ögon enbart till fördel för Röhsska och därmed även för stadens och landets designintresserade medborgare.

I Nationalmuseums regi skulle intresset bland museets trogna besökare värnas tack vare de betydligt utökade resurser det då skulle få. Vi skulle också få tillgång till de välgjorda designutställningar som nu enbart visas i Stockholm eller på Läckö slott, i utbyte mot att Röhsskas dräktsamling med jämna mellanrum kunde bli ett dragplåster även i Stockholmstrakten. Dräktsamlingen skulle förvaltas och visas i ett kulturklimat som är kunskapsbaserat och inriktat mot att berika besökarnas upplevelse av kläder och andra spännande modeyttringar inom ramen för ett nationellt modemuseum. Det är dags.

Och ja, jag är part i målet eftersom jag har varit medarbetare på Nationalmuseum i mer än tio år, eller om man vill, präglad av en alltigenom professionell museikultur där man tar uppdraget på allvar och utför det med gedigen kompetens.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.