Rebecca och Fiona låter exakt, och utan avbrott, som man föreställer sig att två djs nedsänkta i Stockholms underjord ska låta. Nästan kusligt. Detta kan nu naturligtvis framstå som en förolämpning, men är tvärtom menat som en komplimang.
Den ihoplimmade duon växlar mellan olika berättelser från musikindustrins frontlinje, helt utan det vanliga sommarprogrammets beskäftiga ton.
Istället blir allt mycket löst. En passage behandlar rent av ämnet rövarhistorier. Duon försöker sig aldrig på de höga konsterna, vilket är gott, eftersom höga konster har en tendens att vara torrt som helvetet och trist som döden.
Rebecca och Fiona upprättar bara ett eget universum, och stannar under programmet också kvar i samma kosmos utan att falla av. Inom radiomediet är detta en fin bedrift, att hålla formen.
Under ett år där alla sommarprat tycks framspottade ur samma livlösa maskin gör de två musikerna precis det som önskas av dem: de berättar från en annan plats.
