Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

0i7QgXHvPT066Nf_g_J0A3LnTTI.jpg
Patrick Modiano, Nobelpristagare i litteratur 2014, på besök i Rinkebyskolan. Bild: Bertil Ericson / TT

Gåtan växer för varje ord

I Patrick Modianos nya roman är berättandets nu mångskiktat och labyrintiskt. Ulf Eriksson har läst en suggestiv minneskonstnär.

Roman

Patrick Modiano

Slumrande minnen

Översättning Anna Säflund-Orstadius

Elisabeth Grate Bokförlag

Berättarnu är ett aningen konstifikt ord. Vanligen avser termen den tidpunkt varifrån berättarperspektivet projiceras, eller den plats i tiden varifrån en jagberättelse formuleras. I nobelpristagaren Patrick Modianos senast till svenska översatta roman, Slumrande minnen, är berättarnu spännande att försöka greppa.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Vi har att göra med en kondenserad hundrasiding, som vanligt förlagd till Paris, och liksom alla labyrinter större inuti än utanpå. Berättarnu är i viss mening helt enkelt 2017. Det är det år då jaget berättar om några dunkla människoöden och funderar kring vad han var med om när hans steg korsade deras för ett halvsekel sedan.

9JyOGVykH8axQrF3f_QJQ6EgW3s.jpg

Men man kan också uppfatta berättandets nu som en överlagring av minnen, drömmar, textfragment och avlyssnade samtal. Till skillnad från den typ av berättande som nystar upp en gåta är Modianos berättelse sammanflätad med sin gåta. Det betyder att gåtan för varje ord blir alltmer omfattande.

Det unga jaget är på 1960-talet en smula övergiven av sina föräldrar och söker sig till något äldre kvinnor. De odlar kamratskap kring gemensamma litteraturintressen och bor på hotell av en sort som försvann mot slutet av sextiotalet, då den gamla världen "störtade in", som den skickliga översättaren suggestivt formulerar det. De visar inte varandra hela sin skepnad, utan smiter eller förställer sig tvärtom för att bevara en zon av frihet, eller vad det nu skall kallas.

Ett mordfall dominerar sista fjärdedelen av boken. Berättaren och en kvinna han vill hålla anonym påträffar år 1965 en skjuten man i sitt hotellrum och flyr därifrån med mordvapnet. I flera år efteråt är de rädda att polisen skall söka upp dem. Men oron bleknar så småningom bort. Tiden tar hand om det.

Modianos minnesregim bärs upp av hans smidiga och suggestiva stil, där det relativa samspelar med det absoluta. Utan möda kan han med en enda formulering förflytta läsaren till en lika svunnen som avundsvärd ungdom: "Jag var länge förvissad om att äkta möten bara kunde uppstå på gatan."

Mest läst