Jan Guillou är inne på den åttonde delen i sin serie om 1900-talet, Det stora århundradet.
Jan Guillou är inne på den åttonde delen i sin serie om 1900-talet, Det stora århundradet. Bild: PONTUS LUNDAHL / TT

Fyrkantigt men spännande om IB-affären

Jan Guillous åttonde del i sin serie om 1900-talet är både fascinerande och trovärdig, men skriven på författarens sedvanliga knäckeprosa, tycker Björn Gunnarsson.

ANNONS
|

I åttonde delen av Jan Guillous mastodontverk Det stora århundradet rör sig författaren på sin verkliga hemmascen. Nämligen hemlig underrättelseverksamhet kontra mer eller mindre våldsbejakande revolutionära vänsterfraktioner. Titeln De som dödar drömmar sover aldrig syftar på underrättelsetjänster som sysslar med brottsprovokation, och de drömmar som dödas är förstås utopiska drömmar om ett annat samhälle.

Året är 1972 och Eric Letang, huvudperson även i seriens båda föregående delar, får kunskap om hur infiltration och avlyssning drabbar Vietnamrörelsen, Afrikagrupperna och Palestinarörelsen såväl som marxist-leninistiska partibildningar. Insikterna får han inte minst genom sina västtyska kontakter; han rör sig tillräckligt nära Baader-Meinhofligan för att förstå att statens våldskapital inte är att leka med, vare sig för idealistiska solidaritetsgrupper eller för väpnade revolutionärer.

ANNONS

Hans egen kontakt med tyska terroristjägare slutar i en personlig tragedi. Denna händelse blir, i Guillous stundtals rätt vidlyftiga litterära fantasi, inspiration till Nobelpristagaren Heinrich Bölls roman Katarina Blums förlorade heder. Insikterna kring terrorismbekämpning kontra våldsam samhällsomstörtning omsätter Eric Letang i Sverige, där hans gode vän, Guillous alterego Erik Ponti, får en ljus idé. Ponti ska avslöja illegal avlyssning och ”klippa till” underrättelsetjänsterna ”hårdare än dom ens kunnat föreställa sig i sina värsta mardrömmar.”

Omslag till De som dödar drömmar sover aldrig.
Omslag till De som dödar drömmar sover aldrig.

Kanske var det så upptakten till IB-avslöjandet verkligen gick till. IB-affären är den stora final som hela berättelsen strävar mot, med vissa justeringar av verkligheten styrda av författarens poetiska frihet. Som alla skildringar av spionage och kontraspionage är det ofta spännande. Som historiekrönika om en omvälvande tid är boken bitvis fascinerande och trovärdig. Men som roman är den förfärligt fyrkantig med sin didaktiska knäckeprosa. Men det är ju så det brukar vara med Jan Guillou.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS