I åttonde delen av Jan Guillous mastodontverk Det stora århundradet rör sig författaren på sin verkliga hemmascen. Nämligen hemlig underrättelseverksamhet kontra mer eller mindre våldsbejakande revolutionära vänsterfraktioner. Titeln De som dödar drömmar sover aldrig syftar på underrättelsetjänster som sysslar med brottsprovokation, och de drömmar som dödas är förstås utopiska drömmar om ett annat samhälle.
Året är 1972 och Eric Letang, huvudperson även i seriens båda föregående delar, får kunskap om hur infiltration och avlyssning drabbar Vietnamrörelsen, Afrikagrupperna och Palestinarörelsen såväl som marxist-leninistiska partibildningar. Insikterna får han inte minst genom sina västtyska kontakter; han rör sig tillräckligt nära Baader-Meinhofligan för att förstå att statens våldskapital inte är att leka med, vare sig för idealistiska solidaritetsgrupper eller för väpnade revolutionärer.
Hans egen kontakt med tyska terroristjägare slutar i en personlig tragedi. Denna händelse blir, i Guillous stundtals rätt vidlyftiga litterära fantasi, inspiration till Nobelpristagaren Heinrich Bölls roman Katarina Blums förlorade heder. Insikterna kring terrorismbekämpning kontra våldsam samhällsomstörtning omsätter Eric Letang i Sverige, där hans gode vän, Guillous alterego Erik Ponti, får en ljus idé. Ponti ska avslöja illegal avlyssning och ”klippa till” underrättelsetjänsterna ”hårdare än dom ens kunnat föreställa sig i sina värsta mardrömmar.”
Kanske var det så upptakten till IB-avslöjandet verkligen gick till. IB-affären är den stora final som hela berättelsen strävar mot, med vissa justeringar av verkligheten styrda av författarens poetiska frihet. Som alla skildringar av spionage och kontraspionage är det ofta spännande. Som historiekrönika om en omvälvande tid är boken bitvis fascinerande och trovärdig. Men som roman är den förfärligt fyrkantig med sin didaktiska knäckeprosa. Men det är ju så det brukar vara med Jan Guillou.