Fyra frågor till Pål Eggert

ANNONS
|

Vad handlar din novell om?

– Huvudperson är socialarbetaren Sebastian som också är med i min roman Borde vara död från 2013. Han bor i ett kollektiv där de inneboende gömmer papperslösa flyktingar. Men det är också en fantasyberättelse med ett bortbytingsinslag. Bortbytingen är någon som inte riktigt hör hemma i vår värld, men ändå har hamnat här och vill skapa sig en plats. Lite som att papperslösa måste leva med att de inte har en naturlig plats i vårt samhälle. Jag vill betona att det är människor det handlar om. Människor som måste göra vad de kan för att klara sig, för att inte skickas tillbaka till det helvete som de sökt skydd från. Det skulle svenskar också göra.

ANNONS

Hur är marknaden för svensk fantasy?

– Några få lyckas riktigt bra medan vi andra får leva på det som blir över. Men det finns ett stort läsarunderlag.

Hur fungerar Göteborg som plats för den fantasy i stadsmiljö du skriver?

– Stan är sliten och jag gillar sådana miljöer. Jag är socialarbetare och arbetar mycket med missbrukare, socialt utsatta och småkriminella. Det är också sådana människor jag skriver om. Fantasivarelser som lever mitt bland oss är ett vanligt inslag i fantasyn och kan ses som en metafor för de parallella världar som även finns i vårt samhälle. Missbrukare och vanliga tjänstemän delar samma gator i Göteborg; lägger man bara till en extra skruv, som att en av dem är magisk, blir det fantasy.

Liv Strömquist skriver i Kära Liv och Caroline att hon haft svårt för fantasy sedan hon fyllde tolv. Vad tycker du om den inställningen?

ANNONS

– Det är en vanlig missuppfattning att genren skulle vara för barn. Jag tror att det är ett svenskt syndrom. Fördomar av det slaget har jag tröttnat på, så när jag skriver försöker jag verkligen rikta in mig på att miljö, människor och ämnen ska vara vuxenorienterade. Det ska vara omöjligt att avfärda mina berättelser som barnlitteratur.

ANNONS