Det rasslar i lövverket, och på andra sidan kanalen står nykläckta och frihetsrusiga studenter på lastbilsflak med champagneglas i händerna. Ljudet av biltutor och studentsång blandas med duggregnet i Trädgårdsföreningen.
Framför den lilla scenen har en handfull kvinnor samlats med sina barn för att se Masthuggsteaterns uppsättning Vinden viskar - en föreställning som innehåller lika delar musik, fysisk teater och berättande. Det blir en trivsam stund, det småruggiga vädret till trots. Publiken kurar under stora parasoll medan skådespelarna - Martin Nilsson, Åsa BodinKarlsson och Helen Hansson - iscensätter fabler om växter och djur med kroppslig exakthet och komisk skärpa. Några av de minsta barnen brister ibland ut i gråt när musiken blir för våldsam eller eftermiddagströttheten för stor. Men skådespelarna är vana, och drar sig inte heller för att pausa en stund för att välkomna nyanlända och för att anvisa sittplatser.
En knapp månad senare visar regissören Rolf Sossna och dramaturgen Kristina Ros runt mig i Masthuggsteaterns lokaler på Masthuggsterrassen. Under våren har Bertolt Brechts Den goda människan från Sezuán spelats för fulla hus, och scenografin står kvar inför höstens extraföreställningar. Jag guidas genom den labyrint av korridorer och rum som krävs för att få det som försiggår på den stora och lilla scenen att klaffa. Slitet, kommunalt och nybyggt om vartannat, men stoltheten över teatern är inte att ta miste på. I träningslokalen står skedar och tallrikar framdukade på ett bord bredvid en diskho. Här repeteras en pjäs med arbetsnamnet En alldeles ovanlig morgon. Det är en föreställning för barn och poeten Lina Ekdahl ska skriva manus. Liksom i Vinden viskar, står musiken i fokus.
- Man kan få fram olika toner beroende på var man slår, förklarar Rolf Sossna och knackar några gånger i den skinande diskhon.
En dov, metallisk och entonig klang fyller rummet.
- Eller ja, man måste ju veta hur man ska göra också, säger han och skrattar.
Masthuggsteatern är en av Göteborgs mer etablerade fria teatergrupper. Rolf Sossna var med och bildade gruppen -92, som fram till -97 gick under namnet En annan teater. Men redan -87 träffades han och Kristina Ros på Göteborgs Universitetsteater. Där träffade de också Råger Johansson, Masthuggsteaterns scenograf, och skådespelaren Åsa Wennström Sandsjö, som för något år sedan lämnade gruppen för att istället ägna sig åt pedagogiken.
- Efter att ha arbetat som dramaturg på Stadsteatern i drygt fyra år, åkte jag till Spanien för att tänka över livet, berättar Kristina. - Kanske skulle jag göra något helt annat än teater? Men knappt hade jag kommit tillbaka så träffade jag Åsa på en av långgatorna. Och hon och några andra hade startat en teatergrupp som skulle sätta upp I lodjurets timma av P O Enquist, en av mina favoritpjäser.
Sedan dess har hon varit medlem i gruppen. Ett par avstickare till Bohusläns teater och en vända på Teater Kolibri har det blivit, men i huvudsak har hon vigt sitt engagemang åt det gemensamma arbetet på Masthuggsteatern.
- Min grundfunktion är alltså dramaturg. Men jag har också skrivit lite själv. Jag dramatiserade Momo, och tillsammans med Rolf Veronikas näsa, och så skrev jag texten till föreställningen Stacken. Jag arbetar också en hel del med den allmänna planeringen och marknadsföring, trycksaker, ansökningar.
Mycket jobb för lite pengar. Vad är då drivkraften?
- Det som först fångade mig med teatern, var det kollektiva ruset. Att som grupp föra ett jätteprojekt, som varje föreställning är, i hamn. Det finns ju fortfarande där, men nu tänker jag mer på detta att vara med där liv föds. Som nu sist, med Den goda människan. Först läser man en text som man märker handlar om ens eget liv, ens egna villkor. Så kommer en lång process av diskussioner, prövande av idéer och val. Analys, repetitioner, scenografi, kostym, musik... Och plötsligt en dag så lever texten där på scen - igen, nästan som första gången man läste den, fast ännu större.
Rolf Sossna håller med om att arbetet med föreställningarna är belönande, att det kan vara en fantastisk känsla att se ordet få kött under repetitionerna. Men han vill också poängtera att det för honom, som regissör, är slutresultatet som räknas.
- Som teater har vi valt att inte göra experiment för experimentets egen skull, utan istället inriktat oss på föreställningar.
Det kan tyckas vara en självklarhet att en teater ägnar sig åt föreställningar. Men något av förklaringen till varför Rolf poängterar just detta går att finna i såväl hans egen som Masthuggsteaterns tidiga influenser.
- Jag höll på med teater ganska mycket ända upp i gymnasiet, och fick väl lite grann nog där. Tyckte att det blev väldigt konstigt eller konstlat. Antingen förstod jag överhuvudtaget inte vad de höll på med, eller så trodde jag inte på det jag såg framför mig.
Vägen tillbaka till teatern gick via gatan. I samband med kärnkraftsomröstningen 1980 deltog Rolf på ett seminarium anordnat av Stockholmsgruppen Jordcirkus, där han lärde sig att spela gatuteater mot kärnkraften. I Göteborg resulterade det i en grupp om drygt tjugo personer som spelade på gator och torg. En liten kärna av dessa ville syssla med teater på heltid - och Rolf ägnade de därpå följande åren till att åka land och rike runt med Bizarr-teatret, som det hette. Gruppen inspirerades av den fysiska teatern, liksom av den polske regissören Jerzy Grotowski. När den hade splittrats började han samarbeta med teaterpedagogen Sören Larsson - som förutom att ha varit en av Grotowskis elever förestod Larssons teaterakademi hos Teaterkompaniet i Masthuggsteaterns nuvarande lokaler. Samarbetet avbröts när Rolf och några andra satte upp Lars Ahlins Kommer hem och är snäll, eftersom de märkte att den typen av föreställningar inte passade in på Larssons teater. Men innan dess hade Vinden viskar tillkommit, under ett projekt som syftade till att utforska berättandet. Genom åren har föreställningen utvecklats till en riktig långkörare med musik och fysisk teater och framstår nu som själva urbilden för Masthuggsteaterns arbete.
- Det är just detta vi håller på med, vi vill teatralisera berättandet genom ensemblespel och musik. Nu har vi nått dithän att vi har hittat ett språk som är vårt eget. Man kan nästan se på en föreställning att den är gjord av oss, säger Rolf.
- Och det är svårt att få arbeta på det sättet på en institutionsteater, säger Kristina.
- Ja, där har de ett helt annat sätt att arbeta på, säger Rolf. - Niklas Hjulström använde en väldigt bra bild under en paneldiskussion om teater som han och jag deltog i. Han jämförde institutionsteatern med en atlantångare; ska du bromsa tar det några mil innan du har fått stopp på fartyget, och det samma gäller om du ska svänga. Medan en fri grupp är som en liten jolle som kan åka hur som helst. Hjulström tyckte det var skönt med en atlantångare, själv tycker jag det är kul med jollar. Vi har ju ingen över oss, det är vi själva som bestämmer.
Både Kristina och Rolf lyfter fram den fria teaterns möjlighet att själva välja frågeställningar. I grund och botten arbetar de med teater för att förändra världen, göra den till en bättre plats. Inte genom att propagera för det ena eller andra, men genom att ställa svåra frågor.
- Där finns också svaret på varför jag vill hålla på med detta, säger Kristina. - Ibland kan man vara lite halvknäckt över att leva i en värld som är så stor och svår att förändra, men i vår verksamhet känner vi att vi verkar, om än i det lilla, för en bättre värld. I all ödmjukhet sagt, alltså.
- Vi kan vara den där lilla droppen som är med om att urholka stenen, säger Rolf. - Vi kan komma med motbilder. Och särskilt viktigt är det i arbetet med barnen. Varannan föreställning vi sätter upp är barnteater. Och vi klappar aldrig barnen på huvudet, vi tar dem på allvar utan att för den sakens skull vara alldeles dödstunga.
När jag frågar hur de förhåller sig till institutionsteatern svarar de att den är en viktig del av stadens kulturliv, men att den allt för ofta överskuggar arbetet som pågår på de mindre scenerna. När Masthuggsteatern till exempel satte upp Strindbergs Ett drömspel, spelades pjäsen ungefär samtidigt på Folkteatern. Och fast Masthuggsteaterns version fick lysande kritik och valdes ut till Teaterbiennalen 1999, gick publiken istället den invanda vägen till Folkteatern, trots ett betydligt ljummare mottagande. På Masthuggsteatern fick man till och med ställa in en del föreställningar.
- Det finns en fördom om att de fria grupperna sysslar med väldigt svåra saker, särskilt när det gäller vuxenteater, men nu verkar det som om den är på väg att försvinna, säger Rolf.
- Första gången vi bröt igenom vallen var för två år sedan, då vi satte upp Peer Gynt. Plötsligt började det dyka upp "vanliga" människor i publiken, inte bara de redan invigda, och man rodnade nästan av glädje över att de äntligen kom. Allt vårt arbete syftar ju till att ett möte ska ske, säger Kristina.
Tillgänglighet utan att väja för de stora frågorna, alltså. Och idealet är att man ska kunna komma in direkt från gatan och se en föreställning utan någon som helst förförståelse och ändå få en känslostark upplevelse. Och mer än tio års enträget arbete har gett resultat. Inte nog med att extraföreställningar ges av Den goda människan från Sezuán. Teatern är dessutom inne på sin andra period med treårigt verksamhetsstöd från statens kulturråd, vilket medför att de närmsta årens verksamhet är säkrad. Det vill säga, så säkrad den kan bli på en teater där de flesta av medlemmarna måste stämpla delar av året för att få det att gå runt... Men trots allt kan Masthuggsteatern ha en mycket mer långsiktig planering än tidigare. Bland annat finns långt framskridna planer på ett samarbetsprojekt med scenskolan i Göteborg under 2007. En föreställning för mellanstadieelever med tema rädsla planeras inför nästa vår, och då ska ska också fjolårets turné i Argentina och Uruguay följas upp med ett gästspel i Mexiko. Men i de spatiösa rummen på Masthuggsterrassen kommer de fortsätta ha sin bas under överskådlig framtid. Här i Sören Larssons gamla lokaler, som de förändrat och moderniserat, har de rotat sig.
Innan vi skiljs åt frågar jag dem vad de tycker om Göteborg som kulturstad. Finns det något som saknas eller skulle kunna vara bättre? Kristina Ros föreslår att det upprättas en gästscen för alla hemlösa grupper att spela på. Annars är de båda överens om att det är en livskraftig stad med stort och varierat utbud av teater. Men att det ibland kan kännas lite trist att inte räknas på den stora scenen, den som regisseras från Stockholm.
- Om det är sol i Stockholm är det vackert väder i Sverige, även om det regnar i Göteborg, säger Rolf.
- Ja, de är ju rätt provinsiella av sig där, säger Kristina.
