Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Freddie Wadling i sus och dus

Bok: Robert Lagerström berättar om Freddie Wadlings rumlande musikliv. Ett väldigt grävjobb som hittar myten och människan men inte röstens själ.
I Kirsi Nevantis porträttfilm En släkting till älvorna finns en scen när Freddie Wadling åker lagertruck. Han sitter på flaket likt ett tilltufsat gudabarn, röker, grimaserar, blåser såpbubblor. Det är en vacker, nästan svärmisk iscensättning till låten i bakgrunden, Blue For Twos Kurt Weill-inspirerade Eye of the Storm.
När jag recenserade filmen (GP 26/2 -99) tyckte jag att somliga sekvenser väl undergivet reproducerade Wadlingmyten. Ändå fungerar det, eftersom bilderna söker musiken och speglar inte bara personen utan det inre liv ur vilken denna konst blir till. Robert Lagerströms reportagebok Freak - Boken om Freddie Wadling är också en närgången historia, men saknar Nevantis lyriska känslighet. Lagerström är Freddies kompis sedan lång tid och verkar ha vänt på varenda kullersten i Göteborg för att berätta the true story.
Det är ett imponerande grävjobb: decennier av pressklipp ligger till grund och intervjuerna är rena vem-är-vem över stadens musikscen de senaste 30 åren; därtill släktingar, flickvänner, inte ens knarklangarna går säkra. Jämfört med rockbiografier om megastjärnor där snaskigheterna kräks upp, blottar Lagerström sitt objekt utan cynism, däremot med liknande syfte att få med allt, allt, allt, särskilt Wadlings sjabbigare perioder. Bokens dramaturgi - en linjär resa från barndomshemmet i Fräntorp till villan med frun Bella i Långedrag - verkar vald för att liksom storstäda i minnet, ett vadande genom skiten som vore den själva purgatorium.

Dissektion av myten alltså. Det är välbekant att Wadling omger sig med en aura av förvriden dysterhet. Efter bara några sidor förstår man att det mörknade tidigt i livet. Spriten introducerade den utflugna farsan, oron och ångesten stod mamma och mormor för därhemma. Mobbad i skolan, alltmer inåtvänd, ett tag mutist. Men så kom punken och plötsligt var Freddie kung i stan med otaliga band. Han var äldre än småpunkarna, läste böcker och lyssnade på konstig musik, höll hov i lägenheter som blev till kultplatser överfyllda av prylar och skräp. Konstnären Carl Michael von Hausswolff talar om Wadlings bostäder som konstverk, "ett slags kuriosakabinett".
Andra som intervjuas fyller ut den gåtfulla bilden av geniet, särlingen, inspiratören. En fullblodsmusiker som älskar att samarbeta men hämmas av lathet och prestationsångest, en mångsysslare med söndrig kropp som undviker vuxet ansvar, en självförbrännande orosande vars livlina varit drogerna och utanförskapet hans ständiga identitet. Just drogandet beskriver Lagerström noggrant, tyvärr också romantiserat. Med en huvudperson som älskar att knarka ("sprit och droger är några av de få saker som känns intressanta") hade det förstås varit omöjligt att helt dra ner rullgardinen, men det är lite tröttsamt med alla storögda berättelser om grabbiga fyllor och dimmigt knas i Wadlings kretsar.

Intressantare är historien om Göteborg under 80-talet som den svenska alternativmusikens hjärta med svartklubbar, rivningskåkar, gördetsjälvattityd och Tai Shanghai i Haga som sambandscentral. Efter att punken fått sin del tar sig Lagerström an Wadlings nästa hemvist på multimediabolaget Radium 226.05. På avstånd framstår bolaget som en hyperkreativ, konstnärlig think tank, ett organisatoriskt mysterium som fortfarande ekar i Göteborgs experimentella musikliv. Synd bara att Wadling själv har så lite att säga om Radiumåren, ett problem som för övrigt gäller generellt. Det är svårt att veta om han inte vill prata eller inte minns - skildringen försvagas av att så mycket hämtats från gamla tidningsintervjuer, trots att författaren har honom inom räckhåll, ofta tvärs över bordet.
Helt klok på vem Robert Lagerström skriver för blir jag inte heller. Ibland är tonen på tok för allmängiltig för de initierade; den som upptäckt Wadling som Cornelisstipendiat 2005 lär å andra sidan knappast vara redo för studioskvaller och knarkarskrönor. Bristen på språklig elegans kompenseras i någon mån av den lätta, journalistiska stilen på kryssning mellan bisarra anekdoter och viljan att ärligt redovisa Freddie Wadlings liv så här långt. Historien om röstens själ - den oefterhärmliga som lika övertygande sjunger låtar av Liket lever som John Dowland, som kameleontiskt färgar XTC, Beefheart, sköra beställningsduetter och psalmsånger som vore det alltid hans eget material - den får man söka i Kirsi Nevantis film. Eller så dammar man av skivorna.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.