Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

collage_diplomaten.jpg
Flyktig diplomat. Författaren Anders Sundström skriver stilsäkert och insatt, men bilden av Sverker Åström förblir höljd i dunkel. Bild: Dan Hansson / SvD / TT

Fragmentarisk bild av diplomatins stjärna

Sverker Åström var den grå eminensen på utrikesdepartementet under kalla kriget och senare hyllad gayikon och debattör. Torgny Nordin läser en biografi där huvudpersonen försvinner ur sikte.

BIOGRAFI

Anders Sundelin

Diplomaten

Weyler

En ovanlig person var Sverker Åström: karriärdiplomat från 1939 till 1982; ambassadör, chefsförhandlare, kabinettssekreterare och den grå eminensen i Arvfurstens palats under efterkrigstiden. Han samarbetade nära med centralfigurerna i svensk utrikespolitik: Östen Undén, Dag Hammarskjöld och Olof Palme. Och efter pensionen gjorde han sig känd som rapp debattör i media, prisad gayikon samt hyllad vishetsguru för hovsamma tidningsreportrar.

Unik inblick i svensk politik

Sverker Åström var född 1915 och gick ur tiden 2012. Få, om någon, hade sådan unik inblick i svensk politik, i synnerhet utrikespolitiken, och hans namn är närmast synonymt med alliansfriheten och neutralitetspolitiken. Åström var kanhända inte arkitekten bakom dessa svenska paradnummer, men han var den som försvarade bygget och starkt bidrog till att svenska folket kände sig tryggt. Att den officiella retoriken i verkligheten var en potemkinkuliss genomskådades obönhörligt av alla i vår omvärld; de enda som fromt trodde på den var det svenska folket.

LÄS MER: Våld, sex och maktmissbruk

Att biografera Sverker Åström är ingen enkel uppgift. Ett av skälen – det finns förstås flera – är att åtskilligt källmaterial som kunde sprida ljus över Åströms gärning vilar oåtkomligt i slutna arkiv, med säkerhetstjänstens goda minne. Författaren och reportern Anders Sundelin, vilken för snart tjugo år sedan skrev en lysande bok om spionen Stig Wennerström, utkommer nu med Diplomaten som är ett försök att analysera och beskriva Sverker Åström. Författaren är stilsäker, väl insatt och allt annat än förutsägbar. Fast hans biografi över Åström brottas med ett problem - det är egentligen ingen biografi över Åström.

Det börjar dock löftesrikt med glimtar från förhören med de sovjetiska underrättelseofficerarna Vladimir och Jevdokija Petrov. Paret hade tjänstgjort i Stockholm, men hoppade under stor dramatik av till Väst under ett besök i Australien. De förhördes av tillresta svenskar som snart fick klart för sig hur djupt NKVD/KGB infiltrerat Sverige. En uppgift stod ut; Petrovs berättade om en person med täcknamnet ”Geting”, en svensk i utrikesdepartementets tjänst, vilken lämnat information till KGB i Stockholm. Tämligen övertygande visar Sundelin att Getingen nog var Åström, men trots idoga försök att gå på djupet är det stopp. Arkiven förblir stängda.

Spionspåret leder ingenstans

Författaren kommer ingen vart med spionspåret, utan växlar istället in på mer trygga irrvägar som Sverige tog under krigsåren och det efterföljande kalla kriget. Läsaren undervisas om den opportunistiska anpassningen till Hitlertyskland och undfallenheten gentemot Sovjet ifråga om Raul Wallenberg, om Catalinaaffären och Palmemordet, men Sverker Åström förloras ofta och länge helt ur sikte. Dock lyckas Sundelin visa att Åström studerade vid det nazianknutna universitetet i Kiel under trettiotalet, något han själv, Åström alltså, gärna förteg.

Långt senare, 1972, arrangerades Stockholmskonferensen som var det första internationella miljömötet och vars betydelse var synnerligen stort. Sverker Åström spelade en väsentlig roll i det sammanhanget, fast om det nämns överraskande nog knappt ett ord.

O_Sundelin_Diplomaten.indd

Mest läst