Colson Whitehead tar i sin hyllade roman Den underjordiska järnvägen an en bit amerikansk historia – slaveriets USA i början av 1800-talet – på ett sätt som enbart romanen förmår göra. Inledningsvis ter sig Whiteheads bok (översatt av Niclas Nilsson) som en realistisk berättelse, där en ung flicka, Cora, ensam försöker överleva på en plantage i Georgia efter att hennes mamma flytt. Coras enda arv är en minimal jordplätt. Hon har tagit över den efter sin mor som tog över den efter sin mor, som kom till bomullsfältet ombord på slavskeppen. Därmed utgör markbiten också ”den äldsta historia Cora kände till.” Utan moderns beskydd tillhör Cora de utstötta och tvingas försvara sin jordplätt med en yxa. Ändå är hon inställd på att stanna kvar. Först efter att maktförhållandena på plantagen förändrats låter hon sig övertalas av Ceasar att fly, och de ger sig av mot den underjordiska järnvägen.
Glipor mot samtiden
Denna järnväg fanns, som metafor. Den var en kod för den organiserade kedja av människor som hjälpte slavar att fly, men när Cora och Ceasar når fram till den första stationen i Whiteheads roman är tåget lika verkligt som marken under dig. En resa påbörjas som tar Cora till ett antal platser som alla är komprimerade versioner av rasismen och slaveriets USA.
Colson Whiteheads fiktion är inte av den sort som sveper undan läsarens värld för att ersätta den med en sin egen. Den har både pedagogiska avsikter och glipor mot samtiden, men den får mig att tänka att romanen ibland kan vara en lycklig kusin till essän, där idégodset både turneras av ett skarpt intellekt och gestaltas litterärt.
Coras första anhalt är South Carolina, som inledningsvis presenterar sig som välkomnande, men det är något skumt med hälsokontrollerna. Under vetenskapens förmenta omsorgsfullhet döljer sig rasbiologins perversa önskan om att styra genetiskt anlag. De svarta kvinnorna uppmuntras, eller tvingas till, sterilisering. De svarta männen utsätts ovetande för en studie av hur könssjukdomar sprids. Vid den här anhalten får Cora också arbeta i en monter på muséet för att vara med och iscensätta den amerikanska historien som en lika pittoresk som förljugen story. Bland annat ska hon spela upp en förskönande version av det slaveri hon nyligen flytt.
Bortsett från klaustrofobin liknar bilden av Cora som ligger på vinden, försedd endast med ett litet kikhål, läsarens förhållande till romanens värld.
Läsarens förhållande till romanens värld
I North Carolina dras skruvarna åt ytterligare. I rädsla för att slavarna ska göra uppror (de är trots allt i numerärt överläge) har slaveriet avskaffats. Arbetskraft importeras istället från det fattiga Europa: ”mestadels irländare och tyskar”. Någon måste trots allt skörda fälten och ta hand om hushållen. Med en Orwellsk logik kallas den väg där de svarta som inte undkommit hänger ”som ruttnade prydnader” för ”Frihetsleden”. Cora blir inhyst i ett dolt utrymme på vinden i väntan på att representanter från järnvägen ska höra av sig. Genom ett minimalt hål kan hon se ut över parken, där huvudnumret under fredagsunderhållningen består av att hänga de förrymda slavar patrullen drivit fram.
Bortsett från klaustrofobin liknar bilden av Cora som ligger på vinden, försedd endast med ett litet kikhål, läsarens förhållande till romanens värld. Vi ser den i glimtar genom Coras medvetande, på samma sätt som hon ser parken genom hålet. Här ett exempel, från tidigare i boken: ”Rösterna var nära, det galna pladdret från en folkmassa utan kropp. Ceasar kramade hennes hand. Deras ställning bland lådorna gjorde att hon inte kunde se hans ansikte, men hon visste vad det hade för uttryck.” På det sättet kan bara en roman skriva fram världen. Den planerade tv-serien kommer inte att kunna göra detta på samma sätt, även om den kommer kunna göra finfina saker av annat i Whiteheads roman.
Ett exempel på hur långt en roman kan nå genom att anta sin huvudpersons perspektiv är Imre Kertész Mannen utan öde (översatt av Maria Ortman). Också det en berättelse där tåg spelar en avgörande roll. Bara att de går åt motsatta hållet. Huvudpersonen är en judisk pojke på fjorton år i Budapest. Pojken följer det som sker med en förment världsvan distans. Att hans pappa ska skickas till arbetslägret innebär ett antal lätt tröttsamma ärenden och generande farväl. Arbetsplaceringen han själv tilldelas på fabrik ser han som något positivt, alla kompisar ska ju också vara där, dessutom innebär jobbet rörelseprivilegier över stadsgränsen. När bussen en dag blir stoppad av polisen och alla judar beordras kliva av, tar han och kompisarna det med ro. De unga männen har ingen anledning att ana vad som väntar dem, inte för att de är naiva eller självupptagna på tonåringars vis, det är de också, men för att Auschwitz ohyggligheter befinner sig bortom deras föreställningsvärld. Därför kan inte heller romanen tala som om Auschwitz är en möjlighet. Genom att låta oss förnimma det som sker genom huvudpersonens medvetande lyckas Kertész med konsten att skapa en värld där Auschwitz ännu inte existerar.
De unga männen har ingen anledning att ana vad som väntar dem, inte för att de är naiva eller självupptagna på tonåringars vis, det är de också, men för att Auschwitz ohyggligheter befinner sig bortom deras föreställningsvärld.
Oförberedd på ånglokens väldighet
Jag har dessa båda romaner i huvudet under ett besök på Deutsches Technikmuseum Berlin. Ångloken ger mig en sorts konkretionens chock, som måste likna den Cora upplever när hon stiger ned i den underjordiska tågtunneln. Trots att jag sett ånglok på film är jag oförberedd på deras väldighet. Loken är uppställda utmed en kronologisk tidslinje från 1800-talet och framåt. Längre in i hallen, i slutet av 1930-talet, dyker hakkorset upp. Här finns en oansenlig vagn som, som med sina slitna plankor fulla med märken skulle ha kunnat vara en djurtransport, men det var inte vad den här vagnen användes till. Våra barn som springer mellan tågen, upp och ned för ramper, frågar vad det är för vagn, vad den användes till, men vi svarar undanglidande. Jag kliver in i den, står en stund i halvdunklet och ser mig om, försöker föreställa mig hur det kan ha varit att befinna sig i den på väg till den plats vars namn blivit synonym med ondska. Nej, det är inte sant. Jag förnimmer bara en kort glimt av en sådan medvetenhet. Sedan gör jag som Cora när hon ligger instängd på vinden och händelserna i parken blir för outhärdligt att betrakta: jag drar mig bort från det mentala titthålet. Jag lämnar vagnen. Vandrar vidare i salen.
Där står de, tågen, som väldiga romaner i väntan på att bli skrivna.
