Skottland genomgick i början av artonhundratalet en skoningslös förändring. Högländerna skulle aldrig mer gå att känna igen och även övärlden avfolkades när torpare och fiskarbönder vräktes från boställen där de levt i generationer. Jordägarna sade upp arrendena och lät därefter slå sönder hustaken för att människorna inte skulle trilskas och stanna kvar efter att de vräkts. Än i dag är det skotska landskapet präglat av ruiner från den stora Inhägnaden – the Enclosure – när människorna tvingades bort och markerna övertogs av storskalig fårskötsel.
Vart tog de vägen? Ja, många emigrerade, till Nordamerika och Australien och Nya Zeeland. Andra drog söderut, ner till det tätbefolkade och alltmer industrialiserade bältet mellan Glasgow och Edinburgh. Även den intellektuella huvudstaden Edinburgh karaktäriserade snart nog av växande social oro och dramatiska klassklyftor.
De viktorianska författarna och konstnärerna förskräcktes över vad de såg. Armod och prostitution, sjuka och lytta, tiggande barn och förhärdade tjuvar – listan över eländet var lång som Edinburghs huvudgata Royal Mile, vilken för övrigt förslummats till oigenkännlighet sedan de förmögna flyttat ner till New Town.
Oron över utvecklingen var genuin liksom mångas övertygelse att maskinålderns grottekvarnar malde sönder mänsklig värdighet, förödde landskapen och resulterade i att allt heligt, vackert och äkta förflyktigades. Den våg av revolutioner som vid samma tid drog fram på Kontinenten uppfattades emellertid inte som en lösning. Tvärtom.
Indignation tog säte i litteraturen och konsten. Fast gav det en sann bild av människors liv? Och fanns det inte också en annan bild; en mer uppbygglig bild – en motbild – som bättre förmådde lyfta fram vanliga skottars livsförhållanden?
Två personer, Robert Adamson och David Octavius Hill, gav sig ut för att besvara de frågorna och tog till sin hjälp en nymodighet – kameratekniken – som endast hade något år på nacken och vars potential ingen ännu utforskat. Mellan åren 1843 och 1847 delade de en lokal vid Calton Hill, mitt i Edinburgh, och deras samarbete tillhör fotografihistoriens mest kreativa. Under arbetets gång grundade de dokumentärfotografin och deras betydelse för synen på fotografi går omöjligt att överdriva.
I sina personligheter uttryckte Robert Adamson och David Octavius Hill essensen av Edinburgh. Den förre var tekniker och uppfinnarjocke med fallenhet för kemi, den senare konstnär inriktad på landskapsmåleri med anknytning till Burns poesi och Scotts historiska romaner. Bägge närde patriotiska känslor för Skottland, bägge ville skildra den sanna bilden av folket och de hade båda djup förståelse för varandras kompetenser.
Man kunde tro att det var svårt för Adamson och Hill att förnimma någon ursprunglig folklighet i sin exklusiva ateljé på Calton Hill. Men så var det inte. De behövde bara öppna fönstren så hördes fiskarkvinnornas – the fisher lassies – speciella sånger och utrop om nyfångat kolja, ostron och sill. Kvinnorna bar fisken i väldiga vidjekorgar på ryggen; de kom nere från havsviken Firth of Forth, närmare bestämt fiskebyn Newhaven, och vandrade dagligen den branta vägen upp till Edinburgh för att mätta den ständigt växande befolkningen. Med sina blågula och rödvita klänningar med lager på lager av randiga och rutiga förkläden utgjorde de en lika färggrann som uppskattad del av gatubilden.
I Newhaven fann Adamson och Hill vad de sökte. Det var inget jordiskt himmelrike, men ett samhälle med social samanhållning och stark solidaritet – fjärran industrialismens lumpproletariat och storstädernas bottenlösa misär. Genom valet av Newhaven önskade Adamson och Hill dels lyfta fram en värld existerande parallellt med modernitetens malström, dels visa att ett drägligt liv inte förutsatte revolutionära aktioner, utan snarare handlade om att inte glömma allt som tidigare varit självklart.
Adamsons och Hills fotografier var enastående och de överraskade samtiden som omvärlden. Hur pionjärfotograferna lyckades är emellertid gåtfullt, för att inte säga mirakulöst. I teknisk mening befann sig nämligen fotografiet i sin tidigaste barndom, vilket innebar att främst Adamson var tvungen att experimentera och komma på lösningar under arbetets gång.
Fotografins grundprinciper var kända; silversalters egenskap att mörkna vid belysning av solljus var exempelvis en viktig kunskap. Hur mörkningsprocessen kunde avbrytas och en bild fixeras var däremot något annat, liksom utmaningen att få fram en bild som kunde mångfaldigas.
Vid början av 1840-talet fanns två primitiva tekniker för fotografering. Dels den franska daguerreotypin där en positiv bild framträdde på silverplåt och vars förtjänst var hög detaljskärpa och fina mellantoner, plåtarna däremot var svåra att reproducera varför det kommersiella intresset var ringa. Dels den brittiska negativ-positivprocessen, den så kallade kalotypin, som gick ut på att fuktiga, silverbestrukna brevpapper användes i kameran – papper där bilden efter exponeringen var negativ och därefter kunde kontaktkopieras för att få fram en positiv bild, något som i princip kunde ske hur många gånger som helst. Kalotypin kunde, framför allt beroende på dålig papparskvalité, verka ojämn och suddig. Det var dock den principen som skulle dominera fotografin fram till den digitala revolution.
I Scottish National Portrait Gallery, beläget i centrala Edinburgh inte långt från Calton Hill, förvaras Robert Adamsons och David Octavius Hills omfattande kalotypisamling. Nu sitter jag i arkivet och öppnar försiktigt de gröna lådorna med originalfotografierna från Newhaven. Det är en häpnadsväckande upplevelse – en bottentrål från tidens djup som lyfts upp till ytan och nu exponerar hela sitt glittrande innehåll.
Framför mig en heltäckande fotografisk essä. Ett nu som till bristningsgränsen är fyllt av liv, drama och förväntningar. Men ingen inbördes ordning, nuet har ingen ordning. Jag lägger bilderna i rader på bordet framför mig: en fiskare, Sandy Linton, med sin båt och sina barn, ”His boat and bairns” har fotografen skrivit på bilden. Några fiskare i söndagskläder med solbrända ansikten, namnen prydligt noterade i kanten. En pojke med alldeles för stora byxor – ”His Faither’s breeks” – är en sorglig bild; pojken bär sin döde fars byxor. Drunkningsolyckor var vanliga bland Newhavens fiskare, antalet faderlösa skyhögt.
På några fotografier har barnen svårt att sitta still, bilden är oskarp av rörelse – de har bråttom ut i livet. Fast det är kvinnorna som dominerar. Det var kvinnorna som rensade fisken, som kånkade upp den till Edinburgh, sålde den på torgen och tog hand om barnen. Männen fiskade på nätterna och sov på dagarna, men det var endast under dagtid Adamson och Hill samt deras assistens, Jessie Mann, kunde arbeta. Alla bilder är tagna i befintligt ljus.
Kvinnorna skildras inkännande och respektfullt och på ett sätt som aldrig skett tidigare. För Adamson och Hill är de heller inga offer, moraliska dygdemönster eller etnografiska typer, utan självständiga subjekt, personer. Någon skulle säga att fotografierna är romantiserande, men skönheten dominerar aldrig över allvaret, spänningen finns där hela tiden. Som i det utsökta porträttet av fru Elizabeth Hall vilket samtidigt understryker den fysiska och moraliska styrka som krävdes av Newhavens fiskarkvinnor. Titeln på fotografiet säger allt: ”It’s not fish ye’re buying, it’s men’s lives”. Citatet kommer ursprungligen, föga överraskande, från en roman av Walter Scott, innebörden går ingen förbi.
Adamsons och Hills fotografier är dokumentära utan att för den skull vara ögonblicksbilder, som för övrigt var tekniskt omöjliga att ta i mitten av artonhundratalet. Inga anteckningsböcker eller redogörelser finns bevarande som avslöjar hur fotograferna lyckades ta dessa bilder; för samtidigt som varje exponering krävde omfattande förberedelser förfaller människorna ostörda och oberörda. Jeanie Wilson, Margaret Lyall, Annie Linton, Marion Finley och alla de andra låter sig inte besväras av främmande blickar, de har fullt upp med varandra och behöver inte göra sig till för andra.
Dagens colgateleenden och ögon stirrandes rakt in i kameran var dem främmande.
Bilderna Adamson och Hill tog mellan 1843 och 1847 visar lika mycket vad de faktiskt såg som vad de också kände för folket i Newhaven. På ett enastående sätt lyckades de att med en tidigare obeprövad teknik – fotografi – skildra ett helt samhälle. Resultatet slog samtiden med häpnad och innebar inte endast ett erkännande för fotografins möjligheter, utan också att Newhaven och dess invånare tog plats och blev en del av skotsk identitet och historia.
Utan krystade iscensättningar skildrade Adamson och Hill vardagslivets dramatik och skapade ur det något allmänmänskligt. Som de allra första dokumentärfotograferna inledde de en genre vilken under kommande sekler skulle nå fantastiska höjder.
Tack vare Robert Adamsons och David Octavius Hills fotografier lever fiskarkvinnorna, pojken med de för stora byxor och fiskarna för evigt. Newhaven skulle dock gå förlorat som eget samhälle. Snart nog expanderade Edinburgh hela vägen ner till till Firth of Forth. Den gamla bebyggelsen ersattes av en arkitektur som fått de gamla viktorianerna att gråta, och inte långt därefter förlorade Newhaven även betydelse som fiskehamn.
När jag strövar runt i Newhaven är det bara att konstatera att den värld som Adamson och Hill skildrade väsentligen är borta. Där Sandy Linton och ”his boat and bairns” fotograferades byggs nu exklusiva våningar med havsutsikt. Längs gamla bygatan rusar bilarna förbi, men puben är stängd och till salu. Jag går fram till det igenspikade fönstret och får strax intill syn på ett minnesmärke från första världskriget, The Great War.
Namnen på de fallna i guld och många är bekanta, jag har sett dem på bilderna: Linton, Wilson, Liston, Flucker och så vidare. Nyss såg jag dem sälja ostron och rensa nät med slipade musselskal. Vem hade kunnat tro att deras barnbarnsbarn skulle stupa i Flandern.
