Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    America Vera-Zavala

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Fotbollsfesten kväver barnens skrik

    America Vera-Zavala skriver om Trumps nya hårdföra nolltoleranspolicy som separerar flyktingbarn från sina föräldrar som pågår samtidigt som Kanada, USA och Mexiko väljs som värdland till VM 2026.

    Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

    Mexiko är till skillnad från USA med i VM, det vet vi svenskar väl eftersom den sista och avgörande gruppspelsmatchen spelas mot dem imorgon. Det mexikanska landslaget har spelat en imponerande snabb fotboll och startade med att klå de gamla världsmästarna.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Samtidigt har dramatiska scener utspelats sig på hemmaplan i Mexiko, på gränsen mot USA. Där stod nyligen den lilla honduranska flickan med sina små röda skor, jeans och röd tröja. Det skulle kunnat vara vilken tjej i världen helst. Men det var det inte. Det var en flicka som desperat skrek efter sin mamma. En liten flicka som separerats från den famn hon vet är trygg. Fotot har rest världen över, delats miljontals gånger och som montage blivit omslagsbild på Time Magazine där den lilla flickan står öga mot öga med Trump. Reaktionerna har varit vuxit till orkanstyrka. Trump har tvingats backa. Men den som endast ser ett nederlag för republikanerna misstar sig.

    I totalitära stater intar särskiljandet en särskild plats i grymhetens historia. De olika köerna som leder till mörkrets platser; koncentrationsläger, tortyrcenter eller fängelser. Minnet från stunden då separationen sker lever vidare i generationer. Det går inte att glömma sista gången man såg sin mamma, sin pappa, eller då man såg sina barn slitas bort.

    De kvinnor som födde barn på ESMA, marinens tekniska högskola i Argentina under diktaturen, blev lovade att barnen skulle föras till deras anhöriga. Trots att dessa kvinnor torterats och sett avrättningar trodde de ofta på sina förövare. Alternativet var för smärtsamt för att klara av. Det går inte att föreställa sig att skiljas från sitt barn och inte veta om man någonsin kommer ses igen.

    Det som Trump har gjort med sin nolltoleranspolicy där över 3000 barn - några så små som åtta månader - har tagits från sina familjer, är en lektion i fruktan. Särskiljandet är ett maktmedel, ett sätt att ingjuta skräck. Och det är förmodligen effektivt.

    Även om lagen nu ändras så vet människor söder om gränsen att USA är beredda att gå över alla gränser för att stoppa människors flykt. Den mamma i Honduras som med sitt barn i famnen står i valet och kvalet om hon ska försöka ta sig illegalt till USA tänker kanske om nu. Förmodligen är bilderna på de illegala människorna i bur och bandupptagningarna på barnens skrik på ett sätt en av Trumps allra största framgångar. I sina kärntrupperna hyllas han mer än någonsin. Han har visat sina väljare att han menar allvar, att han inte bryr sig om lagar och konventioner och han sätter en outplånlig rädsla i familjer som överväger korsa gränsen.

    Mitt i allt detta bestämmer sig FIFA för att ge VM i fotboll år 2026 till USA, Kanada och Mexiko. USA och Mexiko ska alltså vara gemensamma värdar för världens största fotbollsfest. Och det är en bitter ironi. Då kommer den lilla honduranska flickan vara 10 år och traumat från skriken och separationen från mamman kommer för henne vara levande. För oss en gammal historia och ett oförglömligt foto då vi bänkar oss framför ännu en fotbollsfest.