I en av bokmässans alla debatter hör jag kända reportrar i kör försäkra att i Sverige 2015 "gick alla journalister i flock, och mörkade sanningen om flyktingarna".
Alla ser belåtna ut. Ingen frågar om journalisterna 2018 springer i flock åt andra hållet – andtrutet övertygade om att flyktingar antingen ligger välfärden till last eller är potentiella terrorister. Något annat gives ju inte.
Jag är inte säker på att Aleksander Motturis nya roman Onåbara kommer att få dem på andra tankar, men den kan ge dem något att tänka på. Flyktingar som folk med mänskliga fel och förtjänster, bortom rubrikernas våldsstereotyper, vare sig dessa utspelar sig i Homs eller i Hallonbergen.
Vi möter en ung dokumentärfilmare som flytt från Syrien. Han sitter på ett flyktingboende och deppar, rumskamraten är en neurotisk våldsverkare. Vår hjälte är gay, och rumskamraten gillar inte bögar gör han klart på ett sätt som är svårt att missförstå.
LÄS MER:Uppfordrande och stimulerande om svenska ord
Huvudpersonen minns bättre dagar, som del av den glamorösa gayscenen i Damaskus och Kairo. Vissa av hans erfarenheter passar i en sentimental Askungesaga, som en romans med en kluven ung miljonär, som just ska gifta sig. De unga vackra männen älskar besatta i skuggan av hans bröllopsdag.
Det är en spännande historia, och Onåbara är en tillgänglig roman, trots att den i högsta grad är en metaberättelse, alltså en text som i mycket handlar om sig själv. Vi får följa en roll i jakten på sin författare, en man som jagar sin skugga och ett vilset ämne som slåss desperat för uppmärksamheten.
Ämnet/berättarjaget har ju alldeles rätt i att vår tid är våldsfixerad, både i fakta och fiktion. Flyktingen blir sin våldsamma berättelse, vare sig han vill eller inte. Offerkoftan är klar och stickad, i konfektion. Dessutom i en tid av viralt vansinne som galopperar över världen. "Det är inte konstigt att folk inte längre orkar intressera sig för flyktingarna, för excentrikerna ..."
LÄS MER:Svavel och frisk luft om att vara kvinnlig journalist
Berättaren som själv slåss med onda minnen och mardrömmar, framhärdar i att få måla också i skimrande färger, till och med använda humor. Skulle det inte gå att förena romantik med den nakna sanningen?
Genet? skriver jag duktigt i marginalen.
Lite senare refererar texten själv lika duktigt till Jean Genet.
Onåbara är en sorts essäroman, och den är bäst när Motturi lämnar över insikterna till romanens fiktiva gestalter, inte till de litterära referenserna.
Här vill jag gärna lyfta fram den fjollige frisören Suleiman. Det är han som är den tålmodige – och upphetsade – lyssnaren till berättarens alla skrönor och öden, inte minst mellan lakan. I anslutning till Suleimans uppspärrade ögon och öron har Motturi ett mångbottnat, vackert parti där berättaren som pojke tar på sig moderns svala silkeskläder och tunga smycken. Det är en fin gestaltning av hur väl litteraturen klär i drag, att litteraturens väsen är queer, gränsöverskridande och rymmer hopp.
Oavsett vad den veliga berättaren och den inbilske författaren tror: det är den hängivne frisören Suleiman som till slut skapar meningen med litteraturen, och vi läsare med honom.
