Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

1/10

Flykten som förenar

Lisa Granér, 83 år, och Reham Abdul Salam, 31 år, har en sak gemensamt – flykten över havet. Lisa kom till Göteborg från Österrike via Öresund 1939, Reham från Syrien via Medelhavet 2014.  I filmade intervjuer berättar de om sina upplevelser i Sjöfartsmuseets nya utställning.

Att fly från krig, fattigdom eller förföljelse har människor gjort i alla tider. Det är i högsta grad aktuellt, inte sedan Andra världskriget har så många människor varit på flykt i världen som i dag.
– Med den här utställningen vill vi öka kunskap om och förståelsen för flykt och bidra med flera perspektiv, säger Sjörfartsmuseets Jessica Rågholm, som producerat utställningen Min flykt över havet.

I utställningen intervjuas fjorton personer som flytt till Sverige via olika hav. En av dem är Reham Abdul Salam. Hon har på kort tid lärt sig svenska, är civilingenjör med fast anställning och på fritiden tycker hon om att sjunga i kör och träffa kompisar.
Reham föddes i Damaskus 1986 och arbetade som ingenjör där när kriget i Syrien bröt ut 2011.
– Ju längre kriget pågick ju svårare blev det att arbeta och bo i staden. Jag väcktes av flygbomber varje natt och bestämde mig till slut för att välja livet – och att fly till ett land med fred, berättar hon. 


Tillsammans med en kusin och en manlig kamrat tog hon en turistbåt till Turkiet. Efter en tids väntan startade en skräckfylld båtresa som varade i tolv dagar. De första tre dagarna var hon så sjösjuk att hon knappast minns något alls av.
– Senare, mitt i natten, mitt ute på Medelhavet, sa båtsmugglarna av vi måste byta båt. De kastade oss över till en annan båt som om vi vore bagage. Det var hemskt. Ombord på båtarna var det trångt, man fick sitta och sova. Det fanns inget vatten, ingen mat. Jag kände mig väldigt orolig men när jag såg gamla kvinnor och kvinnor med små barn så försökte jag vara stark och hjälpa dem som led ännu mer. Jag träffade en tjej i min egen ålder och vi försökte tillsammans glömma var vi befann oss, tala om trevliga saker och blicka ut över havet och låtsas att vi var ute på en rolig utfärd. Det gav oss båda hopp och energi att orka, menar Reham.

Efter flykten hamnade hennes vän i Storbritannien, de håller kontakten via Facebook nu.
– När vi närmade oss Italien, utanför Sicilien, lyckades en av de manliga flyktingarna komma över en satellittelefon och ringa den italienska sjöpolisen som grep smugglarna och hjälpte oss iland, berättar Reham Abdul Salam. 

Hon åkte sedan buss till Milano, flyg till Arlanda och tog tåget till Göteborg och Migrationsverkets kontor i Kållered, där hon lämnade in sitt pass. Ett år senare fick hon sitt permanenta uppehållstillstånd.
– Jag älskar min nya stad Göteborg och har fått många, nya fantastiska vänner här.

Lisa Granér föddes i Wien 1934 i en judisk familj som Lisa Löwy. I mars 1938 annekterades Österrike av Nazityskland och regimen inledde omfattande aktioner mot judarna.
– Vi fick påhälsningar av Gestapo ett par gånger, de letade troligen efter konst och andra värdesaker. Jag var bara fyra år, min syster ett och ett halvt år äldre, vi stängdes in i ett sovrum och vi såg inte någonting men hörde hur de misshandlade vår pappa. Jag minns så väl att min syster Susanne tröstade och höll om mig. Hon var min trygghet.

Systrarnas pappa och hans bröder hade en konfektionsfabrik. Bröderna greps snabbt. 
– De släpptes mot daglig anmälningsplikt hos polisen. Men fick först de lämna ifrån sig alla tillgångar, både privata och företagets. 
Familjen bestämde att barnen måste räddas och Lisa och Susanne fick åka iväg med morföräldrarna till Sverige, där två mostrar och en morbror redan fanns etablerade.
– Jag minns inte mycket av själva flykten. Vi åkte först i en bil, som hade gardiner för fönstren i baksätet. När vi sedan kom på båten blev både jag och mormor väldigt sjösjuka, berättar Lisa Granér.
Den första tiden i Sverige var hon traumatiserad av sina upplevelser i Wien.
– Jag var väldigt rädd för allt i uniform, när jag vägrade stiga på bussen fick morfar fick be busschauffören att prata med mig och säga att han inte var soldat.
Tanken var att familjen senare, när föräldrarna anslöt, skulle bosätta sig i USA.  Men släktingen som skulle garantera deras försörjning dog och familjen stannade i Sverige. Familjen återförenades ett halvår efter flykten och Lisa Granér växte upp på Tredje Långgatan. Hon har bott större delen av sitt liv i Göteborg och har arbetat som bibliotekarie, bland annat på Göteborgs stadsbibliotek. 
I förra veckan dog Lisas syster Susanne. 
– Därför känns det viktigt för mig att vara med i utställningen och berätta om vår flykt. Nu är det bara jag kvar som vet. 

Fakta: Min flykt över havet


Sjöfartsmuseet
Utställningen invigs lördag 18/11 kl 13.00 
Invigningstalare: Katinka Lindholm, generalsekreterare för UNHCR, Sverige.
Pågår t o m 26/8 2018.

Mest läst