Megabegåvade Damien Chazelle slog igenom med jazzmusikfilmen Whiplash (2014) som är ett drama av det mindre formatet. Därefter fick regissören, som osannolikt nog bara är 33 år, en gigantisk framgång med musikalen La La Land (2016), som blev flerfaldigt Oscarsbelönad fick en femma i betyg av mig.
Det hade varit enkelt för Chazelle att gå vidare på musikfilmvägen, men i nya filmen First man, underförstått On the moon, väljer regissören att byta genre helt och hållet. Filmen handlar om Neil Armstrong och leder fram till månlandningen den 20 juli 1969.
Med sig från La La Land har Chazelle tagit huvudrollsinnehavaren Ryan Gosling, filmmusikkompositören Justin Hurwitz och den fenomenale svenske fotografen Linus Sandgren. Hans bilder från rymden är magnifika och rogivande samtidigt. På det visuella planet kan First man mäta sig med både Stanley Kubricks År 2001 – Ett rymdäventyr (1968) och Christopher Nolans Interstellar (2014). Det här en film som kräver en gigantisk bioduk, på en tv- eller datorskärm blir det liksom inget kvar.
På papperet är det ingen särskilt originell filmidé. Det har redan gjorts väldigt många filmer om det amerikanska rymdprogrammet, filmer där bistra män på Houstons rymdcenter, Texas, kommunicerar med astronauter som stöter på problem ute i rymden.
Högintensivt och stressframkallande
Det finns några sådana, föredömligt korta, sekvenser i First man, men filmen handlar i första hand om människan Neil Armstrong. Det är en film om försoning, om ett äktenskap som får sig sina törnar, om att man alltid måste försöka gå vidare i livet. Det är också en film om den politiska utvecklingen i USA på 1960-talet. Protesterna mot Vietnamkriget växer sig allt starkare. Fler och fler politiker börjar ifrågasätta Nasas astronomiska utgifter, bekostade av skattemedel. Utgifter som inte leder fram till något konkret.
Filmen inleds högintensivt och stressframkallande med närbilder av Goslings ansikte filmade med skakig handkamera. Han är, förstår vi snabbt, på väg att kraschlanda ett flygplan i Mojaveöknen.
Sedan ett hopp hem till äkta paret Neil och Janet Armstrong (Claire Foy som gör rollen borde ha fått mer att göra i filmen). Parets lilla dotter har drabbats av cancer. Hon förlorar den kampen, och dör. Det kommer att ta åtskilliga år för Neil Armstrong att på allvar börja bearbeta den sorgen, men han gör det till slut i filmens bästa, och faktiskt magiska, scen.
Annars är detta en rakt berättad film i kronologisk ordning. Det så kallade Geminiprojektet drog igång 1962. I det kalla krigets USA växer frustrationen över att ryssarna kopplat greppet i rymdkapplöpningen. Det finns flera möjligheter för Chazelle att börja vifta med stjärnbaneret, men han avstår.
Problemet med First man är istället att filmen landar på toklånga 141 minuter. Chazelle hade kunnat sätta punkt på månen, men filmen fortsätter en stund till. Helt i onödan.
