Kim Kardashian har precis lagt sin nya surrogatbaby i Kylie Jenners armar när jag blir avbruten och tvingas titta upp och möta blicken hos en äldre kvinna som är på väg att slå sig ned jämte mig i busskuren på Viktor Rydbergsgatan.
Hon suckar och i utandningen säger hon att det är som att alla står med huvudet ned i sina telefoner, hon gör en handrörelse för att demonstrera.
Jag håller med förstås att så är det, men längtar efter att se klart den här viktiga filmen jag tittar på!?
Sedan följer en kort berättelse om alla lekar utomhus hon och hennes syskon ägnade sig åt som barn, i en tid för länge sedan då barnen kunde vara ute och leka i timmar och inte som nuförtiden bara sitta inne och stirra in i en padda.
Vi konverserar kort om detta tills bussen kommer, att det var bättre förr när inte alla hade de här telefonerna, folk pratar ju inte ens med varandra längre säger hon.
Men här tänker jag tvärtom då det känns som att jag bara det senaste året har ett sådant här samtal en gång om dagen minst, och särskilt med totala främlingar, om denna digitala pest som breder ut sig.
Jag sänker huvudet för att se de sista geniala rutorna av vad jag antar ska vara en känslomässig och uppriktig berättelse om Kylie Jenners ”hemliga” graviditet.
Känner mig tyvärr inte så rörd som jag hade önskat, tittar därför på hela filmen en gång till!
Någon dag senare så befinner jag mig i en guidad meditationscirkel. Jag stängde av min telefon innan för att inte min ringsignal skulle störa någons inre feng shui.
Kände lite mindfullness till och med och en man med hypnotisk röst sa att jag var helt avkopplad trots att det stod en bengalisk tiger bakom mig i den mentala djungel vi befann oss i.
Efteråt följde yogi-te och ett samtal i ringen, gissa om vad!?
Jo om hur tråkigt det är det här med att alla står och tittar i sina telefoner jämt och överallt, vilket får mig att tro att jag eventuellt är med i ett nytt avsnitt, och en ny säsong av tv-serien Black mirror!
Avsnittet jag är med om handlar om att alla har huvudet i sina i sina telefoner där man tankar energi och information från displayens strålar och sedan kamratuppfostrar varandra genom att säga: sluta ha huvudena i era telefoner
För den som inte sett är det ett slags Twillight zone med en dystopisk digital twist, där den smarta tekniken biter sina användare i svansen.
Det kan vara underhållning men det kan också vara samhällsinformation.
Avsnittet jag är med om handlar om att alla har huvudet i sina i sina telefoner där man tankar energi och information från displayens strålar och sedan kamratuppfostrar varandra genom att säga: sluta ha huvudena i era telefoner.
Ärligt talat finns det något skönare än att sjunka in i telefonens mörka avgrund? Och är inte hela livet egentligen en lång övning i att våga och kunna vara tysta med varandra?
Faktum är att jag upplever att jag kommunicerar mer än någonsin med andra människor, dels genom mina handlingar på sociala medier och dels genom att tala irl om att alla bara håller på med sina sociala medier.
Att vara emot att surfa i sin telefon känns ungefär lika revolutionärt som att försöka rädda världens hav genom att dela en länk om just detta på din Facebook.
Och det var aldrig bättre förr, googla till exempel medeltiden så får du se.
