För tjugo år sen kom Antony Beevors Stalingrad. Boken, med sina suggestiva berättelser från krigets vardag, blev snabbt en internationell succé, och låg flera månader på topplistorna. Sen dess har förlagen satsat hårt på böcker som lyfter fram berättelser ur krigets vardag, framför allt berättelser från andra världskriget. Listan på titlar är i det närmaste oändlig. Trots det verkar marknaden långtifrån mättad. Det finns, uppenbarligen, ett närmast oändligt sug efter denna typ av historieskrivning.
Genren följer en tydlig mall. Svepande beskrivningar blandas med djupdykningar i dagböcker, brev och journalistiska rapporter. Det handlar om snabba kast mellan det enskilda och det allmänna.
Finska inbördeskriget, av historikern Tobias Berglund och journalisten Niclas Sennerteg, följer genrens alla konventioner; en rak och traditionell historieskrivning blandas med ögonvittnesskildringar. Det är välskrivet, väldokumenterat och väldisponerat – om än något tråkigt. Framställningen vilar allt för tungt på den kronologiska redovisningen av fakta för att det ska hetta till ordentligt.
Trots detta har boken sina poänger. Medan andra världskriget har uppmärksammats till bristningsgränsen är det finska inbördeskriget mer eller mindre bortglömt – åtminstone i det allmänna medvetandet här i Sverige. Därför fyller den här boken en viktig funktion. Det är nämligen så här: För att fullt ut förstå vårt östra grannland måste man först förstå det våldsamma och oförsonliga krig som bröt ut knappt två månader efter att landet blev självständigt den sjätte december 1917. Och man måste också förstå hur dåligt landet bearbetade konflikten i efterhand.
Det är talande att finska historiker i årtionden bråkat om hur kriget skulle benämnas. Var det ett frihetskrig, en revolution, en klasskonflikt, ett uppror eller ett medborgarkrig? Tobias Berglund och Niclas Sennerteg har valt etiketten inbördeskrig, som numer är den gängse, även om det fortfarande finns historiker som väljer att säga ”händelserna 1918” för att slippa ta ställning.
Men vilken benämning man än väljer går det inte att blunda för att de reguljära striderna på många håll urartade i brutala mordorgier. Kriget, som hade en tydlig klassdimension, krävde över 50 000 liv. Knappt häften dog i striderna, resten mördades, antingen i direkt anslutning till striderna eller så dog de av svält, sjukdomar och tortyr i de fångläger som den vita sidan upprättade efter kriget.
Den främsta behållningen av Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs bok är den detaljerade beskrivningen av hur våldet långsamt eskalerar under 1917, för att till slut förgifta hela samhället. Sakta men säkert blir situationen allt mer explosiv och hatisk. Politiska motståndare förvandlas till omänskliga fiender, till djur som ska slaktas. Det påminner om utvecklingen i Rwanda och Bosnien under senare delen av nittonhundratalet. Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs bok blir därför en skrämmande påminnelse om hur lätt våld föder nytt våld, och om hur svårt våldet är att stoppa när det väl släppts loss.
