Michael Hughes badrums-selfie som blev viral i mars 2015 när debatten om delstater som ville lagstifta om vilka offentliga toaletter transpersoner skulle få använda tog fart.
Michael Hughes badrums-selfie som blev viral i mars 2015 när debatten om delstater som ville lagstifta om vilka offentliga toaletter transpersoner skulle få använda tog fart. Bild: Michael Hughes

Feminismen måste kämpa för alla kvinnor

På Aftonbladet kultur fortsätter debattören Kajsa Ekis Ekman diskutera frågan om kvinnors rättigheter i praktiken avskaffas när individer själva kan välja sin könstillhörighet. Maria Ramnehill svarar att kvinnobegreppet måste omfatta alla som utsätts för kvinnoförtryck.

ANNONS
|

I mars 2015 twittrade Michael Hughes ut en selfie från en offentlig toalett. Han undrade om Minnesotas lagstiftare verkligen ville att han skulle gå på damtoaletten. Hughes är nämligen en skäggig och ganska muskulös transman, och efter hans tweet exploderade twitter med bilder på transkvinnor på herrarnas och transmän på damernas, omgivna av förvånade cispersoner.

Även om inte alla transpersoner kan eller vill passera som cispersoner, pekade kampanjen på något viktigt. Transpersoners kön sitter inte bara i huvudet, det är våra kroppar och de liv vi lever. Det är verklighet.

LÄS MER: Kajsa Ekis Ekman sprider skrämselpropaganda om transkvinnor

ANNONS

Och det är precis vad debatten som Kajsa Ekis Ekman har startat handlar om: en rörig och komplicerad verklighet, ställd mot idealiserade och förenklade bilder av kön. För kön kan varken reduceras till kromosomer eller något som sitter i huvudet. I Aftonbladet (8/2) skriver Ekman att hon inte fått några svar på sina frågor. Hennes huvudspår handlar om vad som händer om det blir lättare att ändra juridiskt kön, som regeringen väntas föreslå, och varför transkvinnor ska ha tillgång till kvinnoseparatistiska rum.

Kajsa Ekis Ekman.
Kajsa Ekis Ekman. Bild: Eva Lindblad

Inte blir livet precis enklare av att krångla med banken och passkontrollanter när könstillhörigheten i passet inte matchar ens utseende, att behöva förnya alla kontrakt, betyg och andra dokument som anger personnummer.

Ekman skriver att en ändrad definition av kön gagnar män ”som gör framsteg i kvinnors värld” och menar då transkvinnor. Hon verkar se transkvinnor som ett hot mot ciskvinnors säkerhet, trots att transkvinnor statistiskt inte är våldsammare än ciskvinnor. Naturligtvis finns transkvinnor som har begått fruktansvärda handlingar, och de ska behandlas likadant som andra våldsamma kvinnor.

Nina Björks frågor i Aftonbladet (29/1) är desto mer intressanta. ”Var finns de här könsidentiteterna bortom biologin? Vad utgör grunden för dem? Hur ska vi tänka – och eventuellt tänka om?”

Författaren och feministiska debattören Nina Björk.
Författaren och feministiska debattören Nina Björk. Bild: Kristofer Samuelsson

Ingen vet i dag varför behovet av att förändra sin kropp med testosteron eller östrogen finns eller om det alls skulle finnas i ett samhälle utan könsroller. Det vi vet är att för de allra flesta leder hormonbehandling och operationer till bättre livskvalitet och mindre depression och ångest. Trots diskriminering, våld, fattigdom och utsatthet. Det betyder förstås inte att transpersoner trivs i den nya könsrollen.

ANNONS

Kön har aldrig varit så enkelt som patriarkatet vill få oss att tro. Transpersoner har länge passerat i separatistiska rum, alldeles oavsett juridiskt kön eller operationer, oftast utan att märkas. Andra faller mellan kategorierna och blir utkastade från både herrarnas och damernas. Risken att någon ska byta juridiskt kön av en annan anledning än att den är transperson är minimal.

Transkvinnor begränsas av samma könsroller som ciskvinnor, vi har vittnat och ställt oss sida vid sida med våra systrar i #metoo för att vi möter samma våld. Inte för att kön sitter i huvudet, utan på grund av att samhället behandlar oss som kvinnor.

Det är svårt att se fördelarna med att krångla med banken och passkontrollanter när könstillhörigheten i passet inte matchar ens utseende, att behöva förnya alla kontrakt, betyg och andra dokument som anger personnummer. Det en lagändring framförallt leder till är att transpersoner slipper krångla med byråkrati.

Mitt mål som feminist är att skapa ett samhälle där kön inte påverkar livsutsikter, lön, hälsa eller risken att utsättas för våld och diskriminering. Förtrycket av ciskvinnans kropp är grunden för patriarkatets könsmaktsordning, transmäns och ciskvinnors sjukdomar är eftersatta av en mansfixerad forskning. Men kön är främst en social funktion och en politisk kategori: där vi bemöter varandra olika beroende på hur vi tolkar varandras kroppar. Transkvinnor begränsas av samma könsroller som ciskvinnor, vi har vittnat och ställt oss sida vid sida med våra systrar i #metoo för att vi möter samma våld. Inte för att kön sitter i huvudet, utan på grund av att samhället behandlar oss som kvinnor.

ANNONS
Ebba Witt-Brattström.
Ebba Witt-Brattström. Bild: Jenny Ingemarsson

Ingen av de som svarat på Ekmans artikel vill avskaffa kvinnan, som Ebba Witt-Brattström verkar tro (Expressen 14/2). Tvärtom! Vi vill bara att feminismens begrepp ska beskriva verkligheten.

Kajsa Ekis Ekman skriver att “Den som lever som kvinna kommer med tiden att dela många av våra erfarenheter”, men hur många erfarenheter ska man ha för att räknas? Vissa kommer ut i femtioårsåldern eller senare. Andra börjar leva som kvinnor när de är fjorton, sju eller fyra år gamla. Jag vill inte börja räkna dagar. Fjorton, sju eller fyra år, spelar dagarna någon roll när man oavsett vilket möter kvinnoförakt från dag ett?

Om Ekman inte vill se transkvinnor i kvinnoseparatistiska rum, undrar jag om hon vill att transmän som Michael Hughes ska ta plats där istället? Och vart ska transkvinnor ta vägen? Bland männen är vi knappast välkomna.

Transpersoner behöver erkännande för sitt levda kön av den enkla anledningen att det är verklighet – och det behöver avspeglas i juridiska dokument och i feminismens syn på kön. Vad ska vi ha feminismen till om den inte har plats för alla kvinnor?

ANNONS