Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

wera_von_essen_photo_matti_koli_0.jpg
Liv och litteratur. Debutanten Wera von Essen har skrivit en Debutants dagbok, en roman som försöker upplösa skillnaden mellan livet och litteraturen. Bild: Matti Koli

Fattigadel med airbnb-konto

Mikaela Blomqvist läser Wera von Essens debutroman En debutants dagbok och önskar sig mindre liv och mer litteratur.

ROMAN

En debutants dagbok

Wera von Essen

Modernista

Första recensionsdag: 17/2

Det är, tack och lov, skillnad på liv och litteratur. Wera von Essens romandebut En debutants dagbok kan läsas som ett försök att upplösa den skillnaden. Just romanbeteckningen är faktiskt tveksam i detta fall. Det rör sig istället om en dagbok helt i stil med Lars Noréns, omedelbar och ofiltrerad i sitt tilltal.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Lars Noréns Fragment är ett motgift mot samtidens dumhet

En betydande skillnad är förstås att von Essen är tidigare opublicerad. Mellan 2014 och 2017 får vi följa bokens Wera. Hon är 28 år gammal i Berlin när boken inleds och 31 år i Stockholm när den slutar. Det är ögonblicksbilder ur ett ungt, riktningslöst liv i det moderna Stockholm. Wera försörjer sig på att hyra ut sin Östermalmslägenhet till turister via Airbnb och tar tacksamt emot matlådor från socialtjänsten eller allmosor från släktingar. Samtidigt läser hon kurser i idéhistoria och översätter romaner från portugisiska. Det tar några år innan hon, till stor lättnad för läsaren, förstår att hon måste arbeta för sin försörjning och tar en timanställning på ett hotell.

I bakgrunden skymtar ett tidigare (och mer litterärt intressant!) liv i Brasilien, en refuserad roman och en sårig relation till en sjuk mor på ett gods. Just modern är en spännande litterär figur de få gånger hon dyker upp. Som när hon efter månader av tystnad hör av sig till den nästan 30-åriga Wera för att berätta att hon har bokat in henne på ett ridläger till sommaren. I övrigt är det en brokig skara människor som glimrar förbi: shamaner, operasångerskor, österrikiska konstnärer och tyska takläggare. Förstås är det många män men ändå färre än det brukar vara i denna typ av romaner om unga, sökande kvinnor.

Redaktionen på Modernista omnämns flitigt i boken. Jag önskar att de hade gjort ett noggrannare jobb.

I stället låter von Essen ensamheten breda ut sig över sidorna. Det är en av bokens största förtjänster. Till de övriga hör hyllandet av kulturmannen, som här tar sig rent konkret form i regelbundet umgänge med Stig Larsson samt en dyrkan på distans av P2-profilen Eric Schüldt. Här finns också en adlig snobbism som är ganska rolig och på något sätt fräsch, särskilt som den paras med förakt för samma adel.

Samtidigt är flyktigheten och bristen på konsekvens, även stilistisk sådan, En debutants dagboks största problem. Redaktionen på Modernista omnämns flitigt i boken. Jag önskar att de hade gjort ett noggrannare jobb. Nu hamnar avsnittsindelningen ”2016” mitt i september 2015 på ett sätt som verkar mycket förvirrande. Även prologen väcker frågor då dess dagbok tidsmässigt överlappar dagboksutsnitt som dyker upp senare i boken.

LÄS MER: Hos Mara Lee blir språket ett slagfält

Och förstås: att skriva dagbok, leka med det autofiktiva eller reflektera över den egna, pågående skrivprocessen är knappast längre någon utmaning mot fiktionens gränser. Tvärtom dominerar det självbiografiska anslaget sedan något decennium svensk prosa. Det gör det också svårt att förstå riktigt vad En debutants dagbok går ut på. Inte sällan känns det som att sträckläsa en ostyrig blogg. Nästa gång önskar jag att von Essen pressar in vildheten i en stramare form. En debutants dagbok hade behövt vara mindre liv och mer litteratur.

von_essen_en_debutants_dagbok_omslag_inb_0.jpg
Mest läst