Beror Europas kris på att man har lyssnat för lite på poeter? Det menar poesifestivalen Days of Poetry and Wine som årligen ger en poet uppdrag att skriva Brev till Europa. I år föll valet på Athena Farrokhzad vars bidrag publicerades i Aftonbladet (23/8).
Min första tanke när jag läst den långa, bultande dikten var att jag aldrig skulle våga översätta texten åt mina tjeckiska vänner. För vad skulle de göra med stycken som dessa?
”Europa, jag var kommunist som barn, jag ångrar inget.
Jag sålde tidningar i skolkorridoren.
Min biologilärare köpte alltid, fast han var höger.
Han sa att östblocket var viktigt för balansen.
Europa, en järnridå går ner i mitt huvud när jag skriver det här.
Jag längtar efter femte internationalen.
Till vilket år ska jag fastställa socialdemokratins svek?
När jag går längs Landwehrkanal viskar Rosa Luxemburg att hon fryser”
Nog bör man komma undan med mycket i den poetiska licensens namn. Men inte om den ska utgöra krishanterande korrespondens. För ska man angripa Europa måste man även förstå det forna ”öst”. Och – poesi eller ej – att med lika bred som bekant postkolonial pensel göra ”Europa” ansvarigt för kolonialismens konsekvenser samtidigt som man längtar efter en ny international och tycks drömma om järnridåns ”balans” är ett så fundamentalt missförstånd att man helst vill skratta.
Men det fastnar i halsen.
För det är inte bara felaktigt utan förolämpande att kritisera ett under decennier koloniserat europeiskt territorium för sin kolonialism – samtidigt som man diktar uppskattande om den ideologi som koloniserade samma europeiska länder.
Det är förödande kontraproduktivt. Med det slags industrier och djupa klyftor som de forna kommunistländerna har efter åren av förtryck och vanskötsel är regionen idag i akut behov av en modern vänsterpolitik. Men deras vänster har av förståeliga skäl ett fasligt sjå att ständigt värja sig mot anklagelser om historiens bagage. För att möta Europas kris behöver de (och vi!) en vänster i väst som förstår detta. Som är beredd att arbeta övernationellt och inkludera de östliga erfarenheterna i Europa. Inte svenska poeter som uttrycker samma sak som de oreformerade kommunistpartierna i trakten – de som vägrar ångra sig, de som talar om socialdemokratins svek och de som drömmer om när det fanns stängda gränser och balans.
Fast vad vet jag, kanske är det bara svårt att rimma på ”solidaritet”?
