I år har det gått tio år sedan Knutby-mordet chockade Sverige. Efter ett decennium av tidningsartiklar, teveprogram, böcker – ja, till och med en film och en spektakulär teaterpjäs – anser nog de flesta att de vet ungefär vad som utspelade sig den där olycksaliga natten i ett litet samhälle strax utanför Uppsala.
När detta skrivs, tio år efter domen, sitter anstiftaren Helge Fossmo fortfarande i fängelse, även om han har ansökt om att få sitt straff tidsbestämt. Mördaren, barnflickan Sara Svensson, lever sedan flera år på fri fot och har fortsatt sin kristna tillvaro i en församling någonstans i Mellansverige.
Ja, alla vet på ett ungefär vad som hände i Knutby. Men den stora frågan kvarstår. Varför hände det?
Det har skrivits åtskilligt om Knutby och det mesta är överraskande tunt. Många reportageböcker, som Terese Cristianssons Himmel och helvete och Thomas Sjöbergs Barnflickan i Knutby verkar ha tillkommit i stor brådska, och är därför ensidiga och fulla av faktaluckor.
Betydligt intressantare är Göran Bergstrands Inte bara Knutby och Jan Nordlings Knutby – sanningen och nåden, främst för att de är mer resonerande och ställer tron i centrum. Slutsatsen är att vi aldrig kan förstå tragedin om vi inte samtidigt undersöker den underliggande teologin. Knutby Filadelfia är, enligt dessa författare, en pingstförsamling som sticker ut. Hierarkiskt styrd och uppfylld av tron på yttersta domen, påminner den mer om karismatiska amerikanska sekter än om traditionell svensk frikyrklighet.
Dessa böcker kan läsas i ljuset av en händelse som inträffade 31 augusti 2006. Då erkände Helge Fossmo för TV 4:s reporter Karin Swärd att han var skyldig till mordet på Alexandra, men att det fanns en medskyldig. Senare, i en intervju för norska Dagbladet, hävdade han att Åsa Waldau i egenskap av församlingens ledare hade varit hjärnan bakom brottet. Med stöd av sociologiprofessorn Eva Lundgren och läkaren Rigmor Robèrt påstod han sig kunna visa att de sms som styrt Sara Svenssons handlande i själva verket skrivits av Waldau och att Alexandras bortgång var församlingens offer åt Gud.
Inget av detta har bevisats, men Fossmos bekännelse blev kärnan i Eva Lundgrens med rätta kritiserade och subjektiva bok Knutby-koden, där författaren – efter många och långa intervjuer med Fossmo i fängelset – lägger skuldbördan för mordet på kollektivet, snarare än på enskilda förövare.
Fallet engagerar fortfarande många journalister och privatspanare. En vanlig vinkel just i år har varit att resa till orten och intervjua byborna och resten av Filadelfiaförsamlingen för att undersöka hur livet i Knutby ter sig nu för tiden (Metro 9/1 2014, Expressen 8/1 2014).
När utomstående dessa dagar tas emot av entusiastiska församlingsmedlemmar är det en idyllisk bild som möter dem. I Knutby är man överens om att man har lagt det onda bakom sig. Med Helge Fossmo i fängelse, Sara Svensson rehabiliterad på annan ort och Åsa Waldau som helt dragit sig undan från kyrkan och församlingslivet, har man gjort en rejäl omstart.
Borta är allt prat om fundamentalism, demonutdrivning och Kristi brud. De leende pastorer som möter journalisterna, framför allt Peter Gembäck och Urban Fält, väljer att fokusera på musikgudstjänster, kyrkkaffe med bullar och att man sätter upp Jesus Christ Superstar som underhållning. Så trots omvärldens fördömande, en krympande församling och Knutby Filadelfias officiella uteslutning ur Pingstkyrkan, tror man på framtiden.
Till den kristna tidningen Dagen, som tillsammans med TT tillåts närvara vid en rockig söndagsgudstjänst, säger församlingsborna undvikande att Åsa Waldau inte syns till särskilt ofta (13/12 2013). Men, noterar reportern, hennes närvaro märks ändå. Det första som möter besökaren är en monter där hennes böcker och skivor finns till försäljning och på bildskärmar får hon gratisreklam för andra konstnärliga produkter. Inne i kyrksalen är det hennes tavlor som pryder väggarna. Dessutom berättar församlingsmedlemmar – som föredrar att vara anonyma – för Dagen att den innersta kretsen av pastorer ofta träffar Waldau, och att de fortfarande stöttar henne i den kontroversiella Kristi-brudläran, som de menar är den teologiska kärnan i Knutby Filadelfias förkunnelse.
Särskilt pastor Urban Fält, Helge Fossmos efterträdare och den som flyttat in i Fossmos gamla hus, verkar så i en speciell relation till Waldau, vilket han själv förnekar. För tidningen Dagen berättar rädda församlingsbor att Fält har en speciell status i församlingen. Flera gånger om dagen kliver han, enligt tidningens källor in i den rollen, och går till Åsa Waldau för att serva henne.
Mötena sker alltid bakom stängda dörrar.
Betyder dessa motstridiga uppgifter som tidningen Dagen och andra medier registrerat, att saker sker under den lugna ytan? Är det sant att Knutby-församlingen har gjort upp med det förflutna och lagt ”det onda” bakom sig? Att Helge Fossmo var en ensam förövare vars gärning varken kan kopplas till gemenskapen eller den lära man predikar? Eller är det tvärtom så att det ”gamla” Knutby lever kvar under ytan, bergfast i sin tro på apokalypsen och Brudmystiken?
Är Knutby Filadelfia, trots alla ansträngningar som gjorts för att tvätta av sig stämpeln, en sekt?
Just församlingens Kristi brudlära och dess eskatologiska övertygelse (eskatologi är när man tror att världen snart ska gå under) har varit särskilt svåra att smälta för allmänheten. Kännedom om den här speciella teologin kom genom Helge Fossmo som efter några år i fängelse började tala om sin relation till Waldau.
Enligt Fossmo ska övertygelsen om att Åsa Waldau var Jesu brud ha fått fäste flera år före tragedin. För såväl journalister som för professor Eva Lundgren, har Fossmo berättat att han 1999 närvarade vid en ceremoni i Knutbygården då Waldau ingick förbund med Jesus. Fossmo ska ha varit ensam gäst och satte en ring med inskriptionen ”Hon som jag har min lust i” på Waldaus finger. Efteråt började Waldau kalla sig Tirsa, ett namn som förekommer i Höga visan.
Många källor talar för att församlingen, åtminstone den innersta kretsen, var lika övertygad som Waldau om hennes ställning som Guds utvalda. När Jesus väl kom skulle Waldau ingå sin förening med honom, och sen skulle jorden gå under. Alla som trodde på det skulle få ”gå hem”, det vill säga komma till himlen.
Just Kristi-brudläran väckte, inte minst i teologiska kretsar, stor oro. Man undrade på vilka religiösa irrvägar församlingen färdades. I ett tidigt skede gick Karl-Erik Nylund, präst och sektexpert i Svenska Kyrkan, ut i Dagens Nyheter (3/2 2004) och varnade för att Knutby Filadelfia kunde vara en domedagssekt i stil med Jonestown i Guyanas djungel, eller David Koresh sekt i Waco, Texas. Båda slutade med kollektivt självmord. Nylunds varning grundades på församlingens förkunnande om den yttersta tiden och det stränga talet om att alla måste rusta sig inför slutstriden, som utförligt fanns beskriven i medlemstidningen Inblick och som även framgått av ljudupptagningar från lektioner och gudstjänster.
Även författaren Bengt Pohjanen, som skrivit en bok om 1930-talets så kallade korpelarörelse – en extatisk väckelserörelse uppkallad efter den finske predikanten Toivo Korpela – drog paralleller mellan sektbeteende och Helge Fossmos agerande (Expressen 9/7 2004). I utkanten av debatten deltog även biskop emeritus Gustav Björkstrand som specialiserat sig på väckelserörelsens skuggsidor. Han menade att Knutby Filadelfia präglades av teologisk enkelspårighet och livsfarligt hierarkitänkande, där ledarna till sist hamnade i en så dominerande ställning att de i praktiken bestämde hur medlemmarna skulle leva, bo och vem de skulle gifta sig med. Och kanske även vem som skulle dö?
Men diskussionen i kyrkliga kretsar är en sak. I andras ögon återvann Knutbyförsamlingen snabbt en motvillig respekt. Allmänheten hade börjat acceptera pastorernas version av händelseförloppet. Helge Fossmo var en ensam galning – men nu var han borta. Och är det egentligen inte något patetiskt över Knutby Filadelfia, något löjligt över församlingens partnerbyten och naiva gudstro? Lustigt och pittoreskt, snarare än skrämmande.
Pr-mässigt har man fått draghjälp av att Åsa Waldaus lansering som storkändis, en ny Carola med blixtrande vita tänder. Hennes bok, Kristi brud: Vem kan man lita på? är tillkommen i samarbete med ingen mindre än Bert Karlsson.
Det sekulära Sverige har alltid haft svårt att förhålla sig till sekter. Medlemmarnas tankevärldar, deras brinnande engagemang och udda livsstilar verkar för de flesta omöjliga att leva sig in i. Eftersom många svenskar saknar gudstro, är muren mellan ”vanliga” medborgare och väckelsefrälsta högre än i många andra länder.
Det, menar jag, är den avgörande orsaken till att svenskar och svenska myndigheter gärna tar lätt på sektbildningar och helst söker bekvämare förklaringsmodeller än andliga när saker och ting spårar ur. Så var det till exempel med Hans Scheike, som i allmänhetens ögon gick från livsfarlig sektledare till småputtrig levnadskonstnär inom loppet av några år. I själva verket, vilket journalisten Magnus Utvik visar i boken Tuktad till frihet, är Scheikes pisksekt en täckmantel för sadomasochistiskt inriktade pedofiler. Alltså något mycket värre än vad den mediala bilden antyder, en mysig hippierörelse för medelålders kvinnor som gillar smisk.
Åren efter mordet läckte det med jämna mellanrum ut information om fortsatta oegentligheter i Knutby. Beteendevetaren Helena Löfgren skrev en debattartikel under rubriken ”Hur mår barnen i Knutby?” (Aftonbladet 26/10 2005). 2006 åtalades en församlingsmedlem vid Uppsala tingsrätt för att ha misshandlat sin son.
I Polistidningen (11/11 2008) läser jag en intervju med Marina. Hon gick med i Knutby Filadelfia när hon var 28 år, under en intensivt gudslängtande livsfas. Tiden i församlingen blev dock svår, framför allt därför att hon redan från början upplevdes som trotsig. Av Åsa Waldau fick hon höra att hon var besatt av demoner och att det var därför hon var så ifrågasättande. Marina, som naturligtvis var livrädd för demonerna, gick med på ett arrangerat äktenskap. Men när barnen föddes hårdnade hennes motvilja mot Åsa Waldaus regemente. Bland annat vägrade hon att aga och tukta sina barn enligt de regler som Marina påstår gäller i Knutby.
Marina lämnade församlingen efter att hennes man hade försökt ta strypgrepp på henne. Hon insåg att det var en sekt hon hade hamnat i. Kenneth Ågren, som jobbade som spaningsledare under mordutredningen i Knutby, bekräftar Marinas uppgifter. Han berättar att det under åren har framförts en hel del misstankar mot sekten i Knutby, tips som har handlat om eventuella sexuella övergrepp mot barn, men även om misshandel mellan par. Till Polistidningen säger Kenneth Ågren att han tror att den skrala utdelningen i form av åtal beror på generell okunnighet om sekter hos polis och sociala myndigheter. En okunnighet som gör det lätt att blunda och låtsas som om problemen inte finns.
En som skrivit om denna okunnighet är journalisten Charlotte Essén. I hennes standardverk Sektbarn har hon intervjuat avhoppare från olika sekter och hennes dom över svenska myndigheter är hård. Det finns, menar Essén, en tendens att skyla över missförhållanden med prat om religionsfrihet. Hellre än att intervenera väljer man att titta bort. Det är länge sedan patriarkala regler gällde för svensk familjebildning – barnaga förbjöds 1979 och sexuallagstiftningen skyddar kvinnor och barn – men i sekterna är det andra lagar som gäller.
Den här sömngångaraktiga attityden fick sig, menar jag, en ordentlig törn i Knutby. Än är sista kapitlet om händelserna och vad som utlöste dem inte skrivet. Sanningen är fortfarande långt borta. Exakt varför saker och ting gick snett den där januarinatten 2004 finns det i dagsläget ingen heltäckande förklaring till. Men på ett fundamentalt sätt har fallet ändå skakat om det svenska samhället. Av dramat och huvudpersonerna i det har vi lärt oss en viktig läxa. Aldrig mer kommer vi att stå lika handfallna inför hur sekter fungerar och hur långt deras medlemmar kan gå för att uppfylla Guds kallelse.
Detta hände i Knutby
Natten till den 10 januari 2004 avlossades två skott. Det första dödade Alexandra Fossmo, det andra skadade Daniel Linde. Båda var medlemmar i Filadelfiaförsamlingen i Knutby. Strax därefter greps en annan församlingsmedlem, Sara Svensson, i sin fars hem i Småland. Hon erkände omedelbart både mordet och ett tidigare mordförsök. Sara Svensson hade tidigare under hösten angripit Alexandra Fossmo med en hammare när hon låg och sov, men slaget hade varit för svagt och bara skadat Alexandra.
Men polisen lät sig inte nöja med Saras utförliga berättelse utan riktade snart uppmärksamheten mot Saras arbetsgivare, pastorn Helge Fossmo.
De upptäckte att Helge Fossmo haft ett förhållande med den skadade Daniel Lindes fru, och att hans första fru, Heléne, hade avlidit under mystiska omständigheter i sitt badkar. Polisen började pröva tanken att det i själva verket var Fossmo som hade legat bakom mordet och upptäckte så småningom att han med hjälp av anonyma sms-meddelandet – som påstods vara sända av Gud – hade styrt Sara den där natten.
I de följande rättegångarna i tingsrätten och hovrätten blev Helge Fossmo och Sara Svensson dömda för mordet på Alexandra Fossmo, men friade i fallet Heléne. Helge Fossmo blev dömd till livstids fängelse, medan Sara Svensson efter rekommendation från Rättsmedicinalverket dömdes till psykiatrisk vård med diagnosen ospecificerad psykisk störning med religiöst färgade övertygelser av psykotisk valör.
Skribenten
Ulrika Kärnborg är författare och kulturskribent. I dag debuterar hon som ny skribent på GP kultur.
