Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Amanj Aziz, regissören America Vera-Zavala och hiphoparen Carlito.
Amanj Aziz, regissören America Vera-Zavala och hiphoparen Carlito.

För Aziz är dystopin verklighet

Nu har årets mest omdebatterade teaterföreställning haft premiär. Och GP:s kritiker är inte odelat förtjust i Muslim ban på Dramaten.

Iscensatt föreläsning

Performance lecture: Muslim ban

Med: Amanj Aziz och Carlito
Regi: America Vera-Zavala
Koreografi: Paloma Madrid
Ljusdesign: Mira Svanberg
Spelas: På Dramaten i Stockholm t.o.m. 24/11

Golvet gapar tomt när Amanj Aziz och Carlito gör entré på Dramatens lilla scen i vardagsoutfits och gymnastikskor. De möts i ett handslag på grabbars vis, intar sedan monologposition strax intill varandra och plockar fram varsin gul krita. Aziz ritar en cirkel åt sig själv medan Carlito ställer sig tillrätta i en kvadrat. Det är former som går igen i deras respektive framförande. Medan Aziz liksom känner sig fram presenterar rapparen Carlito texter med skarpare kanter.

Det är alltså en avskalad inramning på årets mest omdebatterade teaterpremiär – möjligen i konkurrens med Jihadisten på Göteborgs stadsteater. Bägge föreställningarna har kritiserats för att ge legitimitet åt islamism. Ingen av debatterna har inväntat premiärdagen.

Inget rekryteringsmöte för IS

Men att Performance lecture: Muslim ban är något annat än Jihadisten framgår redan av titeln. Det handlar inte om någon pjäs utan om en iscensatt föreläsning, vilket förklarar avsaknaden av scenograf eller kostymör på listan över medverkande.

I fokus för kritiken står Aziz, som har anklagats för samröre med extremister. Men den som efter alla skriverier om Muslim ban hade hoppats på något slags rekryteringsmöte för IS lär bli besviken.

Kopplat ihop Expo med Breivik

Regissören America Vera-Zavala gjorde ifjol Svenska hijabis på Dramaten, med vittnesmål från fem unga kvinnor som bär slöja, och hon har kallat Muslim ban för en uppföljning. Ämnet är återigen islamofobi men den här gången kretsar det inte kring yttre attribut. Det skulle i så fall vara huvudpersonens foliehatt. Inför föreställningen har det bland annat florerat ett inlägg från sajten Nyans muslim där Aziz påstår att det finns islamofobiska kopplingar mellan Expo, Mona Sahlin och Breivik.

På scenen ger han inte ett lika konspirationsteoretiskt intryck. Med en personlig utgångspunkt i flykten från Kurdistan och uppväxten i Bergsjön presenterar han postkoloniala idéer i rakt nedstigande led från de namndroppade husgudarna Edward Said, Frantz Fanon och Malcolm X. Det är en identitetspolitisk appell och en protest mot integration på majoritetens villkor.

Saknar kritiska perspektivförskjutningar

Tankarna går till Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar om ett framtida Sverige där tvångsassimilering råder, men för Aziz tycks dystopin redan vara verklighet, och hans föreläsning i förstaperson saknar romanens kritiska perspektivförskjutningar.

Carlitos roll i Muslim ban förblir något oklar, men hans tilltal skapar åtminstone en kontrastverkan. Medan Aziz står tillbakalutad med växelvis knäppta händer gestikulerar Carlito à la slam poetry (tänk Jonah Hill i 22nd Jump Street). Den som har lyssnat på hans musik känner igen de otympliga glosorna (maktordning, systemet, etc) och det effektsökande bildspråket (Sverige plundrar bruna kroppar) men det låter plattare a cappella.

Hatet mot muslimer ett samhällsproblem

Den svartvita politiska analysen får mer liv när männen börjar formulera brev till sina barn, och försöker sätta ord på rädslan och oron. Att hatet mot muslimer är ett samhällsproblem kan ingen (som inte hatar muslimer) blunda för. Förhoppningsvis återvänder nationalscenen till frågan genom att bygga dramatik bortom kritstrecken.

Fotnot: America Vera-Zavala är krönikör på GP Kultur. Därför recenseras Muslim ban av Jacob Lundström, chefredaktör FLM.

Mest läst