På löpsedeln stödjer kändisarna Elisabet Höglund i kampen mot TV4 – och som läsare bjuds vi in i det privata dramat. När 00-talet summerades i medierna var det många som bland det tidstypiska lyfte fram narcissismen, denna upptagenhet med det egna jaget som stärkts genom sammansmältningen med den nya kommunikationsteknologin. Ofta glömde de emellertid att ringa in den speciella form där självförtjusningens röda kinder blossat som mest: medienarcissismen.
Man kan skylla journalistisk förtunning och trivialisering på vikande annonsmarknad, ny teknik eller näriga medieägare, men för innehållet svarar ändå journalisterna. Och när de själva blickar in i detta utbud ser de allt oftare sina egna nunor.
Förmodligen har det alltid varit så att journalistik uppskattats mer av sina utövare än av omgivningen. Med sviktande intäkter och konkursade tidningar gäller det verkligen att bli omtyckt utanför den egna kretsen. När få längre högtidstalar om verksamhetens demokratiska uppdrag, och publiken har splittrats och många inte vill betala för att få veta någonting, läggs energin i stället på interaktivitet och intimitet. Om televisionen en gång var ett sällskap för ensamma försöker journalisten i dag att vara en jourhavande medmänniska som berättar om sina hushållsbestyr och vill höra om tittarens eller läsarens. Chatta, mejla, twittra, rösta.
Det finns inget som säger att just en journalist ska syssla med journalistik; alltså måste hon nu uppfinna sig på nytt.
Men paradoxalt nog har den utåtvända trenden också förstärkt systemets självbespegling. De viktigaste referenserna finns i det egna jobbet. Medienarcissismen uppstår i skråets slutna rum där deltagarna intervjuar varandra och ägnar mer tid åt sig själva och sin uppenbarelse än åt den besvärligt komplexa världen långt där ute.
00-talet var decenniet då journalistiken omdefinierades och lämnade södra halvklotet, byggde om köket och blev självbekräftande; det var då de traditionella nyhetsmedierna slutade tro att de hade något väsentligt att förmedla och i stället lät sig fyllas med kretsloppskändisar från innerstan och villastan – plus en och annan självutnämnd förortsrepresentant – och fick för sig att alla medarbetare också kunde vara kolumnister och kåsörer och därför förtjänade fler, och större, bilder än Afrika och Latinamerika tillsammans.
Det var åren då Stockholmsmedierna drabbades av insikten att de befann sig på Sveriges baksida och förvandlade rikskanalerna till provinsiell nöjesbevakning, där samma människor som satt på samma villamiddag på lördagskvällen satt i samma tv-soffa eller runt samma kulturradiomikrofon några dagar senare och där ingenting förtjänade kommentar eller analys som inte först hade stått på Dagens Nyheters debattsida, även om det diskuterats på annat håll för länge sedan, och där narcissismen övergick i moraliserande pösmunkeri när landsortsbefolkningens fördomar kom på tal.
I senaste numret av Journalistförbundets tidning funderas det kring hur man ska förhindra att fel sorts människor skriver i de kommentarfält på nätet, som skapades för att tidningarna ville att läsarna skulle höra av sig.
Fascinationen inför de nya kanalerna är således kluven. Man vill ha kontakt, men lagom mycket. Ett tag kunde man via webbkameror följa redaktionella fikamöten, fast vad fick man egentligen veta om nyhetsvärderingen? Nu tränger internsnacket igenom i andra riktningen, som dånande inbrytningar i vardagsrummen, genom tv-rutan, med fniss i OS-studion och flams bland nervösa tävlingsprogramdeltagare som väntar på att bli bortröstade. För att understryka att de bästa nyheterna uppstår i den egna familjen sänder både Rapport, Ekot och Studio Ett långa inslag om Melodifestivalen. Medierna har hängt på film- och musikbranschernas galapetterier med interna prisutdelningar. Om ingen annan säger att man är bra får man berömma sig själv.
Inte konstigt då att fem TV4-medarbetare till slut tog miste på det reella och det fiktiva och felaktigt fick för sig att det kändisskap de tilldelat sig själva skulle räcka till en krogshow.
Narcissism kröks inåt; när den antar formen av medial kompiskultur blir den dessutom gränslös precis som det offentliga mobilpratandets krav på omgivningens tålamod och anpassning. Det centrala blir flödet, inte vad som faktiskt sägs och skrivs. Förälskelsen i den egna rösten, det egna rollspelandet, ger ett samtidigt avståndstagande från sådant som kräver ansträngning. I en verksamhet tyngd av ekonomiska och innehållsliga kriser intalar sig medienarcissisten att allmänhetens intresse för samhällsfrågor ändå är begränsat och behovet av förströelse omättligt.
Exponeringen av egot, frånvaron av distans som håller omvärldens obegripligheter på avstånd, ska nog främst uppfattas som en enda stor platsannons: för guds skull, se mig nu när min gamla bransch går i graven.
