En tråkig sorts populärvetenskap är den som talar till läsaren som till en elev i en skolbänk. Spelar ingen roll hur intressant och kunnigt hanterat ämnet är. Om författarrösten aldrig lämnat podiets trygga position tappar jag tålamodet. Inte för att jag till varje pris måste underhållas. Mer för att jag tycker att just populärvetenskap med sin lite speciella relation mellan läsare och författare – den ene expert, den andra lekman – kräver ett annat sorts läsartilltal än en renodlad fackbok. Att kombinera humor och analys är minst sagt sällsynt.
Alltså blir jag glad när Sex, droger och rock ’n’roll landar på mitt skrivbord. Faktum är jag aldrig läst något populärvetenskapligt som har fått mig att skratta, äcklas och tjusas så mycket som denna bok.
Boken, som är skriven av vetenskapsjournalisten Zoe Cormier, är på många sätt oemotståndlig i såväl ton som ämnesval. Med utgångspunkt i mänsklighetens genom tiderna tre största njutningar – sex, droger och musik – reder Cormier ut hedonismen i våra kroppar, hjärnor och i vetenskapshistorien. Sidorna dignar av fantastiska frågor, experiment och knasiga fakta, som jag inte haft en aning om att jag behövde veta förrän nu. Vem hade kunnat ana att änders könsorgan möjligen har utvecklats i en sorts kapprustning med varandra? Att ecstacy rördes ihop i ett skjul av en forskare, som prövade droger på såväl sig själv frun? Att en liten bit vävnad i hjärnan, stor som en lillfingernagel, är platsen där konserter äger rum. Först skrattar man. (eller hisnar eller grimaserar.) Sedan tänker man efter. När Cormier är som bäst är det så hon bygger upp sin undersökning.
Underhållningsfaktorn är hög och visst, i bland kan det kännas som om jag i färd med att läsa tio årgångar av 90-talstidningen En ding ding värld på raken. Men framförallt är Cormier suverän på att förena det vilt tänkta med det färdigtänkta. Som en av grundarna till vetenskapskollektivet Guerilla Science har hon dissekerat hjärnor i gelé och serverat dem på middag, simulerat en labbråttas vardag, genomfört neurologiska experiment på en ö av hö, allt i syfte att som hon skriver i förordet ”befria vetenskapen” och utmana fördomen om vetenskapare som tråkiga herrar i vita rockar. Samma önskan genomsyrar debutboken.
I stunder blir jag lätt bedövad av det höga tempot, som kastar mig från hyenors oralsexvanor till märkvärdiga teorier om människobröst till svindlande resor in i det mänskliga örat. Men i det stora hela är det omöjligt att inte svepas med av en författare som är så trogen sin nyfikenhet. En väl hanterad vanvördighet är bokens styrka. Cormier har inga problem att göra rent hus med vetenskaplig jargong, men hon gör det med den lyhördhet som krävs för att inte förlora i trovärdighet. Så blir boken mer än en lärobok en sorts tummelplats för läsare och författare, i gemensam lek kring den egenskap som kanhända skiljer oss från djuren: förmågan att hålla oss flygande utan tillstymmelse till vingar.
